Scott Pilgrim's Finest Hour

I don't even want to fight you! The secondary characters made me do it!

Scott Pilgrim's Finest Hour, den sjätte och avslutande volymen av Bryan Lee O'Malleys tecknade serie om den tjugofyraårige Scott som är tillsamans med Ramona Flowers och slåss mot hennes onda före detta pojkvänner, lever upp till de tidigare delarna och ger berättelsen ett tillfredställande slut.

I början av boken är Scott (mer än vanligt) utan fokus. Kan han besegra Ramonas sista onda före detta pojkvän? Vill han slåss mot honom - eller är han själv nu en av hennes onda före detta? Scott brottas med sej själv. Och här gör han det så klart bokstavligt.

Edgar Wright regissören till den kommande filmatiseringen av serien har jämfört den med musikalen. Där personer i den genren brister ut i sång när känslorna går höga så slåss man i Scott Pilgrim.

Och slutstriden blir bokens klimax. Men duellerna är ett uttryck för böckernas tema. Om att försöka hålla fast vid det förflutna.

Bland bikaraktärerna får Scotts före dtta flickvänner störst utrymme. Vilket passar temat. Scott visar sej på liknande sätt som Ramonas onda före detta minnas dessa i ett för honom själv fördelaktigt ljus - "I remember...stuff. Some stuff. Lots. Lots of stuff" säjer Scott när en av hans före detta frågar honom argt om han minns någonting av deras förhållande. Medan man ser en memory cam som i ett dataspel där de leende går under en leende sol och hon beundrar honom.

Memory cam-arna används flera gånger i boken och en av många detaljer där O'Malleys lek med serieformen är smidigare och mer självklar än i tidigare volymer. Också hans tecknande kan man se förbättras över volymerna. Det är här mer expressivt och varierat än innan. Särskilt under seriens show down. Där flera paneler påminde mej om den lite kantigare stil som Corey Lewis har i Sharknife.

De flesta trådar i berättelsen knyts samman. Då det finns ett visst fokus på Scotts gamlas kärleksliv så får de övriga bikaraktärerna som inte varit tillsammans med Scott lite mindre utrymme. Men att till exempel Young Neils upprättelse verkar ha skett utanför serien är passande då också hans nedgång mestadels tog plats där. Och han får en av de bästa scenerna.

Volymen är lättsammare än de tidigare två. De mörkare stråken som funnits i serien får inte så stort utrymme. Och det utrymme det ändå får är i bokens första tredjedel. Vilket känns rätt. Serien är i grunden en underhållande berättelse. Och den bör sluta i dur, inte moll.
En viss sentimentalitet kostar O'Malley på sej mot slutet. Men den har boken gjort sej förtjänt av. Det och mycket annat.