Triffidernas uppror av John Wyndham

"Om en dag som man faktiskt vet är onsdag börjar med att låta som en söndag, då är det någonting allvarligt på tok någonstans".
Så börjar John Wyndhams roman Triffidernas uppror (övers. Sven Elmgren). Berättaren vaknar upp på ett sjukhus. Alla andra har blivit blinda av ett meteorregn som han inte kunnat se då hans ögon är bandagerade. Han tar av sej bandagen och ger sej ut i London där han räddar en seende kvinna som tagits som ledsagare av en av de plötsligt blinda - de slår följe. Senare kommer de i kontakt med en grupp andra seende som vill bygga upp världen igen. Tyvärr finns det Triffider, gående giftiga och som det visar sej halvintelligenta växter som nu blir ett problem.

Triffiderna är inte, som det ibland heter i beskrivningar av romanens handling, komna från frön från rymden. Utan kommer från civilisationens utkanter. De är på så sätt vildmarken som tar över och tar tillbaka det rum som människorna besegrat.

De är ett narrativt grädde på undergångsmoset. Redan massblindheten skulle kunnat räcka för att göra tillvaronför våra hjältar hotfull. Men ibland kan en bok må bra av lite monster. Och de suggestivt skildrade vandrande plantorna är en förklaring till bokens popularitet.

Wyndham utnyttjar de rätt sparsamt. Även om vi får en beskrivning av triffiderna tidigt i romanen så dröjer det innan den första attackerar. Sen får de stå som den yttre faran i boken.

En intressant person i boken är hjältinnan. Som visserligen blir räddad av hjälten när de först möts och på andra sätt spelar den vanliga kvinnorollen i äventyrsromaner. Men som ändå får ett i såna här sammanhang lite ovanligt förflutet. Hon är författare till en skandalbok och missar meteorregnet för att hon är för bakfull efter en fest. Här finns åtminstone en antydan till försök till en nyansering av damsel in distress-rollen. Wyndham har skrivit andra verk som tar upp könsroller mer kritiskt (som kortromanen Consider her ways).

Till skilnad från till exempel José Saramagos Blindheten så skildras händelseförloppet nästan uteslutande ur perspektivet av dem som inte drabbats av blindheten. Berättaren avfärdar i förbigående tanken om att man kanske skulle försöka rädda de drabbade.
Jan Myrdal har skrivit att romanen beskriver utrotandet av undermänniskor som ett äventyr, ett scouting for boys (i Mexico och Skriftställning 13). Vilket kanske är en väl stark läsning. Hjältarna ägnar sej inte åt något aktivt massdödande. Det förekommer ett läger för blinda mot slutet av romanen.

Wyndhams roman kom ut 1951 med den engelska titeln Day of the Triffids. Efter att först ha gått som följetong kallad Revolt of the Triffids. Den är på flera sätt en väldigt engelsk roman. Och den brittiska sf-genren brukar säjas vara mer katastrofinriktad med J.G. Ballard och andra.
I den undergenren är Triffidernas uppror en given klassiker.

Den är dock inte den första romanen med monster och ett ödelagt London. Triffid är i romanen ett av många namn som tidningarna ger den nya växten. Ett annat är tripod. Som maskinerna i H. G. Wells Världarnas krig heter. Triffidernas uppror har fler likheter med Wells roman. Men triffiderna kommer inte från någon annan värld.
Och inget förkylningsvirus kan rädda imperiet.

(Först publicerad den 8:e dec. 2009. Också som del av Week of the Triffids. En temavecka om John Wyndham och hans triffider och om bandet The Triffids. I dag blir det bara en tidig tuesday of the Triffids. Men en sammanfattning med länkar av veckan finns HÄR)