måndag 7 november 2011

Azorno av Inger Christensen


Det börjar med ett brev. Sen tar hon som läser brevet över berättandet. Fast det visar sej också vara ett brev. Och så vidare.
Som romankonstruktion är det rätt underhållande men som berättelse blir det lite tunnt.

Allt kretsar kring frågan om vem som står förebild för en kvinna i en roman. Något jag har lite svårt att engagera mej i. Då figurerna i Inger Christensens korta roman Azorno (1967) är förvillande lika varandra och därtill inte särskilt intressanta.

Det här är, förutom ett tal, den första prosatext av Christensen som jag läser. Christensen är mest känd för sin sena poesi. Men hennes tidiga romaner har börjat uppmärksammas alltmer. Det här är den andra som kommit på svenska. Och den amerikanska utgåvan av Azorno nominerades till ett pris för bästa översatta roman häromåret.

Språket är ofta vackert. På ett sätt som gör läsningen lite knepig. Då flera avsnitt är såna som vill bli lästa sakta, samtidigt som man skulle behöva läsa boken i stora sjok för att hålla reda på den krångliga icke-handlingen. Jag tappade bort mej både en och två gånger.

Det vore lite synd om folk frestades att läsa Azorno istället för Christensens poesi. Då diktsamlingarna är betydligt mer lättillgängliga. Och bättre.
Om man går efter den här boken så gjorde Christensen rätt när hon valde dikterna.

Inga kommentarer: