Nyligen såg jag om Christopher Nolans "The Prestige". Filmen fungerade bättre den andra gången.
Nolan tillhör de regissörer som låter handlingen vrida och vända sej. Vilket skapar förväntningar. Många åskådare blev besvikna på den ena av de två (o)väntade vändningarna i "The Prestige" såsom alltför lätt att räkna ut.
Nu hålls denna enklare (men också klarare) upplösningen av de två mysterierna upp som ett vilseledande manöver för att förstärka det andra tricket.
Vissa sekvenser fungerar dock bättre andra gången- då befriade från behovet av ett ahaande i rätt ögonblick.
Det gäller framförallt de två scenerna med den röda studsbollen mot slutet av filmen (och även om den ideelle åskådaren till filmen trots allt är en som inte kommit på gåtans lösning så kan ändå bara en av scenerna fungera till fullo första gången, och för de flesta tränade filmåskådare- ingendera).
En anledning att den ena vändningen är lite för lättläst är att den är cinematiskt problematisk. Den borde fungera bättre i boken.
För "The Prestige" är en filmatisering. En filmatisering av en bok jag inte har läst. Vilket inte borde vara något att reagera på. Var och varannan film är en filmatisering. Ofta utan att vi tänker på det. Om vi inte råkar ha läst boken. Eller hört mycket talas om den.
Jag kände bara vagt till boken. Jag känner dock väl till författaren Christopher Priest som jag har läst en hel del av. Fast mest den tidige Priest. Av de senare har jag endast läst 2002 års Separation.
Detta gör att jag, denna och förra gången, har svårt att inte se filmen som en Christopher Priest-film snarare än en Christopher Nolan-film. Trots att jag inte har läst "The Prestige" ("Skenverk" på svenska.) Teman i filmen resonerar med noveller och romaner av Priest. (Vissa element som såvitt jag förstår inte är med i boken läste jag åtminstone första gången som direkt priestska).
Vilket väl egentligen fungerar rätt bra. Även om det kanske lär lämna "Skenverk" oläst för min del. Till en viss del gör det en orättvis mot filmen. Nolans omarbetning har nämnts som exempel på lyckade filmatiseringar. Ändå sitter jag varje gång något inte helt klickar och tänker- det är nog bättre i boken.
En sak som nog är om inte bättre så direkt annorlunda är just Nolans alltför stora upptagenhet med den oväntade vändningen (tematiskt passande eller inte).
Det är svårt att inte, med tanke på Priests andra verk tänka sej att i "Skenverk"
handlingen snarare går mot sitt oundvikliga slut än mot en twist.
Den antika tragedin och Twilight Zone/Twist-genren är visserligen släktingar.
Men inte tvillingar.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar