Plastmannen

Förra söndagen var det 94 år sedan Jack Cole föddes.
Jack Cole var en serietecknare och hans mest kända skapelse är Plastmannen. Han gjorde även gangsterserier och pin-upteckningar för Playboy. Samt även en dagsstrip: Betsy and Me, som det nyligen getts ut en samling med. (Även om det nog mest är hans andra verk som gjort att den samlingen kommit ut.

I Plastmannen, vars hjälte kunde förvandla sin kropp hur han ville, kunde Jack Cole använda sitt hantverk till fullo. Undertiteln till den bok Art Spiegelman (Maus) skrivit om Plastmannen och Jack Cole är Forms stretched to their limits. Vilket är en träffande formulering i vad som är en väldigt bra bok.


Här kan man läsa en bra 1949 års Plastic Man från Police Comics 95. Under historiens tio sidor ger Jack Cole serieformen vad den tål.

På omslaget till det numret av Police Comics finns också Spirit, Will Eisners serie som också trycktes om i den tidningen.
Will Eisner är kanske den konstnär som mest påminner om Jack Cole, även om Will Eisner hade en större variation.

Jack Cole gjorde dagsstripsversion av The Spirit när Will Eisner låg i militären. (När Frank Miller, som gjort den kommande Spiritfilmen, låter Plastmannen vara med i Millers karnevaliska version av Läderlappen: All Star Batman and Robin the Boy Wonder så kan det ses snarast som ett medgivande av Eisnerinflytande; Spirit in misprision).

Möjligen kan Jack Coles teman vara lite tunna. I förordet till Betsy and Me- samlingen läses strippen i ljuset av Jack Coles självmord. Vilket blir lite underligt då Betsy and Me var en äkta par humor serie typ Blondie.

Det är nog själva det lätt lättviktiga i Jack Coles verk som gör att kritiker gör såna läsningar. Då till exempel Plastic Man ju helt uppenbart är bra så vill man gärna ha den till att ha en djupare mening.

Inte för att Plastmannen skulle sakna mening. Men ibland är meningen med ett verk inte undertexten utan texten.
Och så är den skoj.