Jag visste att alla mina mått och steg var riktade mot människor, och tyckte själv det var löjeväckande. Men som alla faror hittills hade hotat från människor, gick det inte att ställa om sig så fort. Den enda fiende jag lärt känna i mitt förutvarande liv hade varit människan.
Huvudpersonen i romanen Väggen blir efter att ha varit på besök hos några vänner avspärrad från resten av världen av en osynlig vägg. Det hon ser genom väggen tyder på att allt levande på andra sidan har dött. Hon är nu ensam fångad i en dal långt från hennes vanliga stadsliv.
Handlingen kan påminna om sf-undergenren om den siste överlevande men Haushofer anknyter snarare till robinsoniaden. Den skiljer sej från bägge genrerna i det att protagonisten är en medelålders kvinna.
Romanen berättas genom hennes dagboksanteckningar nedskrivna en bra tid efter den oförklarade katastrofens faktum. Hon som berättar är redan förändrad av de händelser som beskrivs i romanens början.
På sätt och vis händer inte så mycket. Hon hittar några djur som hon tar hand om och funderar över väggens natur och hur hennes liv förändrats. Men den långsamma noggranna berättelsen ger en spänning till händelseförloppet.
Språket som redogör för både livshotande tandvärk som potatisknölar med samma lugna reflekterande stil gör att man läser de över 200 hundra sidorna utan att tycka att boken blir för lång trots det något avskärmade ämnet.
Noggrannheten i berättandet är ytterligare en sak som påminner om Robinson-berättelserna. Där Crusoe hade sin förlista farkost så har kvinnan i Väggen sina vänners jaktstuga där hon hittar allehanda förnödenheter. Fredags roll kan säjas spelas av en ko. Men där Defoe lät den moderna människan omvandla och övervinna sina omgivningar så blir Haushofers huvudperson alltmer ett med sitt nya liv tills hon i slutet, som delvis påminner om det för efter-katastrofberättelsens vanliga ironiska oväntade slutet (som i Wilson Tuckers Den långa tystnaden men i en helt annan ton), ställer sej solidarisk med sina nya omgivningar.
Boken kom ut första gången 1962 och blev väl mottagen men det var först när den återutgavs på 80-talet som den vart en stor succé och en österrikisk klassiker. Den har getts ut i flera utgåvor på svenska. Bok för alla-utgåvan borde fortfarande gå att köpa.
Inlägg
2 kommentarer:
Tack för den här snabbrepetitionen. Jag förstår inte varför jag glömmer bort så mycket ur böcker jämt; den här har jag ändå läst tre gånger, och jag mindes inte kossan. Jag minns inte hur den slutar heller, förresten.
Det är intressant att den kom 62. Det tror jag inte att jag nånsin noterat, men det sätter ju in handlingen i ett annat perspektiv. Jag tycker däremot att den håller bra ända in idag, den är ganska arketypisk på det sättet.
Kon har en rätt stor roll i boken. Men det är en bok som mer är sin ton än sin handling.
Slutet är intressant på många sätt men jag tyckte det kunde vara dumt att direkt avslöja det.
Den är skriven lite tidigare än vad man ofta får intrycket av.
Vilket gör att den skrivs innan de flesta andra romaner och noveller som gör upp med last man-berättelsen och robinsoniaden ur ett kvinnligt perspektiv.
Fast också att den ligger nära dessa, Anna Kavan, Joanna Russ med flera tidsmässigt.
Skicka en kommentar