Annons om huset där jag inte längre vill bo

Jag har läst en del av Bohumil Hrabal innan - en roman och ett par kortare texter. De har jag väl tyckt var okej, absurt komiska utan att direkt stå ut. När jag började läsa första novellen i Annons om huset där jag inte längre vill bo så var jag oförberedd på hur pass bra den skulle visa sej vara.

Berättarjaget i "Kafkeri", en man kallad Kafka (ett namn- och titelval som är berättelsens enda felsteg) beskriver en stad, ser människor hör fragment av samtal, berättar historier. En flicka som ristar i asfalten en bild "som kunde ha hängt i ett konstgalleri" och suddar med en axelryckning bort den när berättaren frågar om det är hon som ritat den. Istället ber hon honom borsta hennes hår, vilket han gör. Senare sparkar en kvinna som steker korv undan ett spöke vid sina fötter. Och ytterligare senare spyr en man vid en lyktstolpe.

Detta och mycket annat beskrivs hastigt på vart annat. Färger och intryck blandas och man får en bild av en stad i rörelse på det sätt som modernistisk prosa ofta säjs ge en men sällan gör.

Det är första novellen av sju i boken. Eller möjligen första kapitlet. Baksidestexten kallar Annons om huset där jag inte längre vill bo för en roman. På annat håll har jag sett den kallas för berättelsesamling. Det är kanske inte så viktigt. Berättelserna skildrar staden och det tjeckiska livet på olika sätt. I sista kapitlet/novellen återkommer en del platser från tidigare i boken. Men epitetet roman får mej ändå att tänka över om boken fungerar som en helhet när jag fortsätter läsa den.

De andra sex berättelserna är inte fullt lika fullproppade med intryck. Snarare tar de aspekter av det som finns av högt och lågt i första berättelsen och utvecklar i ett lugnare mak. För att i slutnovellen har ytterligare en mer nedtonad melankolisk beskrivning av staden.

I en novell lättar en uppsyningsman lite på föreskrifterna för en skara kvinnliga straffångar. I en annan börjar en biljettkontrollör att se det harmoniska i tillvaron.

Men flera av berättelserna är också rätt grymma och det är mer våld och obsceniteter än man kanske tänker sej att en tjeckisk novellsamling från mitten av 60-talet skulle kunna innehålla. Strängheten i den tjeckoslovakiska censuren varierade. Några år efter den här samlingen så ska Hrabal också ha fått problem.
Fast boken skildrar också gott om glada och vackra stunder och intryck, även om de ofta snabbt försvinner - som bilder ristade i asfalten.

Hela boken känns inte fullt lika stark som det inledande avsnittet. Men så höjde också det mina förväntningar på resten av boken avsevärt.
På det hela taget så tillhör den en av de bättre stadsskildringarna jag har läst.