"Stagger Lee" lär bygga på en historisk händelse om än rätt fritt. Det finns som alltid många versioner av låten. "Stack-o-lee" och andra varianter av titeln förekommer. Ibland kallas den "Bucket of Blood" efter det etablissemang där huvuddelen av låten utspelar sej.
Förutom Bucket of Blood brukar de flesta versioner ha med Stetsonhatten, vilket Nick Cave visserligen också har, men den spelar en större roll i de flesta versioner.
Stetson-hatten var en statussymbol för en ung svart man i USA i slutet av 1800-talet. Ett bråk om en sådan hatt kan ses som symboliskt.
Det kom ett seriealbum förra året om den historiske Stagger Lee. Omslaget pryds av en hatt.
Det finns som sagt många versioner av sången. Den har under perioder varit en standard först inom jazz sen blues och sen folk och tillhör väl nu alla populärgenrerna.
Bloggen She'll Grow Back har Stagger Lee Lördagar där det postas olika Stagger Lee-versioner, från Ma Rainey till the Clash.
Där kan man också hitta den Frank Hutchison-version som Bob Dylan utgår från på World Gone Wrong. Som finns på Harry Smith-antologin. Den lär annars finnas på senaste CDn som följer med musikmagasinet Uncut.
Andra bra versioner finns med Champion Jack Dupree och Bert Jansch respektive.
En anledning till de många versionerna som inte riktigt framkommer på särskilt många inspelningar är att "Stagger Lee" var en slags musikernas svar på Aristokraterna-skämtet. Man tävlade om att göra så våldsamma och oanständiga versioner som möjligt.
Detta är inte förvånande nedtonat på de flesta utgivningar men den här R. L. Burnsideversionen visar på hur det kunde låta:
Nick Caves version ligger som höres rätt nära denna.
Att den lugnare senare version som Nick Cave & The Bad Seeds brukade göra live låter så pass annorlunda beror helt enkelt på att den utgår från en annan version.
Att Stagger Lee där skjuter Djävulen och tar hans plats är inte Nick Caves uppfinning. Utan ingår traditionellt i den varianten.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar