fredag 30 januari 2009

Laibach och Maggie Mae


deras publik (speciellt de intellektuella) är besatt av "begäret efter den Andre" (Vad är Laibachs faktiska åsikt? Är de verkligen totalitära eller inte?). De tilltalar Laibach med en fråga och förväntar sig ett svar från dem, och misslyckas att se att Laibach självt inte fungerar som ett svar utan som en fråga. Med hjälp av den undanglidande karaktären hos deras begär, med svårigheten att placera "var de faktiskt står politiskt", tvingar Laibach oss att ta själva ta ställning och besluta om vårt egna begär. Början på botemedlet är överträdelsen

-Slavoj Zizek


När Laibachs Let it Be kom 1988 så presenterade Lars Aldman i Bommen låten "Maggie Mae" med att säja att han inte tyckte det var roligt längre.

Klipp med Maggie Mae med Laibach (det kan finnas anledning att vara försiktig var du spelar klippet, varför bör framgå)

"Maggie Mae" på Laibachs Let it Be är inte samma låt som den på Beatles Let it Be även omresten av albumet utgörs av Beatlescovers.
Denna "Maggie Mae" är en tysk folkvisa.

Völkisch har konnotationer som folklig saknar. Det finns tyska folkmusikgrupper. Men mycket av den tyska folkloren är befläckad.

Laibachs gör i låten knappast något för att tona ner naziassociationerna. De hade också tidigare lekt med auktoritära symboler. På innerkonvolutet till den tidigare Opus Dei fanns fyra yxor lagda ut i hakkorsformation.

Laibach tillhörde konstnärskollektivet Neues Slowenische Künst som sa sej stå för retrogardism. De började verka i det realsocialistika Sloveniens sammanfall.

Trots Slavek Zizek ovan om att de verkar som fråga, inte svar så brukade de svara på frågor om huruvide de var fascister eller inte. Visserligen undfallande. Fascismen är gammalmodig ingick i deras standardsvar.

Let it Be följdes upp med två tolvor där de tolkade Rolling Stoneslåten "Sympathy for the Devil". En av versionerna hade samplingar från Jean Luc Godards One Plus One (eller som den heter i den officiella av Godard fördömda versionen: Sympathy for the Devil). Filmen är från Godards maoistiska period.

Laibach har på senare år gått från "kitsch" till Kitsch. Senaste albumet, en samling låtar utgående från nationalsånger heter Volk. Om det är en fråga så börjar den bli lite tjatig.

Inga kommentarer: