Fiktiva sånger

"When the moon is up/And the stars are shining bright/you might know close to nothing/but at least you know it's night".
Så (ungefär) sjunger Moonglow i en gammal Rick O'Shay-serie. Det är första gången jag minns att jag blev fascinerad av en fiktiv sångtext. En fascination som aldrig släppt. Vare sej det är de många visorna hos Thomas Pynchon eller de populära rymdschlagersena i Liftarens guide till Galaxen.

Novalucol, the Four Horsemen och Sex Bob-omb. De imaginära rockbanden är legio. Och det är väl inte alltid de används särskilt väl.

Men nog skulle man vilja höra introt en, två, tre, fyra vi är sex bob-omb eller se det svarta rymdskeppet flyga in i solen och få den att bli nova i slutet av Novalucols konsert.

Norman Spinrads "The Big Flash" handlar om det undergångshyllande bandet The Four Horsemen. Vars sånger om atombomben blir den senaste flugan. "The last big flash to light my sky/and zap! the world is done". Deras hymner är närmast hypnotiska och på slutet blir deras hitlåts uppmaning om att "DO IT!" (deras bandlogo är ett atombombsmoln med texten "Do it!" på) följd av de som sitter i en underjordisk bunker och ska trycka på den där röda knappen.

Att jag tänkte, de här skulle man vilja höra, när jag läste novellen skulle kanske kunna ses som att jag missuppfattat den, "but before we die let's dig that high that frees us from our binds...that blows all cool that ego-drool and burns us from our mind...the last big flash, mankind's last gas, the trip we can't take twice".