söndag 14 juni 2009

Om ett avsnitt ur Allt går sönder


På bussen in till Malmö läser jag Allt går sönder av Chinua Achebe. Jag kommer till ett stycke som jag känner igen. Jag vet att jag har läst avsnitte förut. Kanske i antologin Africa in Prose. Men då jag sitter på bussen kan jag inte gå till bokhyllan och se om Achebe finns med i antologin.

När jag väl kommer hem tar jag fram antologin. Redigerad av O. R. Dalhorne och Willfried Feusser kom den ut 1969. Boken innehåller 44 texter. Den första publicerad 1901. Den sista 1965.
Lite förvånad ser jag att Achebe inte är med i boken. Men i inledningen skriver redaktörerna att i de många afrikanska antologierna som kommit ut har det varit samma texter som återtrycks - "too many anthologies chasing too few writers". Och senare i samma inledning "we have avoided using extracts(...)which are easily accessible".
Att det i antologin, som presenterar texterna kronologiskt, finns 20 texter som kommer innan året då Achebes roman först publicerades är ändå lite intressant. I bland framställs Achebe med en handfull till som de första afrikanska författarna. (Nu är många av texterna i antologin reportagetexter.)

Egentligen borde inte den antologin vart mitt första ställe att leta. Då jag läste den rätt noga och nog skulle vetat om Achebe hade varit representerad.

Då kommer jag på var jag läst stycket. Avsnittet i fråga är ett samtal om andra folks seder.
"'Det är nog bara en historia', sa Obierika.'Som att det skulle finnas vita män, med huden som den här kritan'(...)'Och de där vita männen har inga tår, säger man.'
'Har du nånsin sett dem?' frågade Machi.
'Nej har du?' sa Obierika.
'Ja då. En går förbi här ofta ', sa Machi. 'Han heter Amadi.'
Alla som kände Amadi skrattade. Han var spetälsk och ett hövligt namn för spetälska var 'vitt skinn'.

I Eric S. Rabkins The Fantastic in Literature används just detta parti som ett exempel på ett visst slags användande av det fantastiska.
Rabkin skriver: "There is a very gentle use of the fantastic here. The unbelief of Obierika tells us readers that the white man is an anti-expected phenomenon in the world of these characters.(...) In this key passage, what is at first fantastic to the Ibos makes its first step towards becoming all toopossible. Although at this early point in the novel the association of white men with disease is satiric, by the end of the novel(...)the disease can be seen as profetic. Achebes book is not very fantastic, but it does use the fantastic to make its point." Rabkin jämför sen romanen med George S. Schuylers Black no more.

Rabkins bok är en fängslande studie av det fantastiska som tar upp verk av Lewis Carroll, Theodore Sturgeon och då Achebe. Med flera. Den rekommenderas.

Inga kommentarer: