Decenniets tio bästa skivor

Också decenniets bästa album har börjats listas här och där. NME hade en med 100 styckna som de kallade 00-talets bästa, Uncut hade en med de 150 bästa hittills på århundradet. På nätet dyker det upp allt fler. Jag vill också vara med och leka.

De här är snarare mina favoriter än att jag hävdar att just de här är de mest betydelsefulla. Att listor alltid till en del utgår från ens egen smak och kunskaper borde väl vara onödigt att säja men till exempel Uncut höjer upp denna svaghet till dygd när de kallar sin lista "unashamedly a specialist's list" och att den inte är eklektiskt. Uncuts lista är en lista med sån musik Uncut gillar (indie- och gubbrock). Vilket bland annat medför att den första svarta artisten på deras lista kommer in på plats 45.

Inte för att den här listan är bättre (förutom i det att den är kortare).

Bonde do Role - With Lazers
Brasiliansk grupp. Har på ett spår kazoo. Vilket omedelbart gör den bättre än alla album som inte har kazooer.

Bright Eyes - Fevers and mirrors
Riktiga kritiker verkar föredra den senare I'm wide awake it's morning. För att det är en mer mogen platta. Warren Ellis säjer om ett spår att det är första gången Connor Oberst låter som en man. Som om det är något att vara. På Fevers and mirrors låter Bright Eyes som Bright Eyes.

Nick Cave - Abattoir Blues/The Lyre of Orpheus

Cocorosie - Noah's ark
Till och med den tråkige Anthony utan the Johnsons låter bra på den här. Backlashen mot Cocorosie hindrar inte att de var ett band som faktisk lät som något nytt samtidigt som det också lät vackert. En ovanlig kombination.

Einstürzende Neubauten - Silence is sexy
Som för de flesta människor så lyssnar jag på ungefär samma saker som jag gjorde när jag var fjorton. Att ha med Neubauten och Cave på en sån här lista är kanske lite att vara som de som envisas med att Bruce Springsteen eller Bob Dylan eller Thåström har gjort årets bästa skiva varje år. Men detta album är, trots den fåniga titeln, bra nog att höra hit.

The Knife - Silent Shout

Mitchell Brothers - A breath of fresh attire
Jag föredrar Mitchell Brothers framför Streets som man annars brukar ha på såna här listor.

The Plan
Självbetitlad. Verkar lite ha glömts bort. Kanske för att den aldrig upmärksammades utomlands. Det är först när de gillar svenska artister utomlands som de blir bra.

U.n.p.o.c. - Fifth column
Lo-fis höjdpunkt. Vilket kanske inte säjer så mycket. Men den är bra.

White Stripes - White Blood Cells
Var nummer ett på Uncuts lista (här ligger den där den ligger av alfabetiska skäl) vilket borde diskvalificera den. Men Meg Whites band var riktigt bra några år och denna var deras bästa.