På havet det blå gungar vi två

Det är långt till strand och strömmen
har börjat att äta trät, äter sakta
upp botten och det är trångt
men om vi inte kan simma eller

om strömmen är för stark så
måste vi färdas dit i något
åtminstone så överröstar
havsmassorna sirenernas sång

om det nu finns sirener men inte ljudet av träet när det utvidgas, fastän dånandet från vågorna hela tiden stegras
och det påminner om när du låg vaken och lyssnade efter
hur plankorna på vinden knakade - det lät som fotsteg
hon vet inte om det är hans eller hennes minne
han vet inte om minnet är hennes eller hans och

så här i efterhand var en tunna
kanske inte det bästa valet av
transportmedel, den luktar polityr
vattnet på dina läppar smakar

sött, underligt nog: några kommer
att segra, de flesta att besegras
dånet ökar och vi kommer nog
aldrig att nå fram till fastlandet.

Vad vi nu skulle där att göra.