Albaner

Som bekant är det Albaniens nationaldag idag. Tyvärr blir det ingen lista med tio bra albanska böcker. Även om jag möjligen hade kunnit få ihop tio styckna om jag tagit alla Ismaïl Kadare jag läst och Dritero Agoli och det tunna häftet Fem albanska noveller i Svensk-Albanska föreningens skriftserie från 1974.

Men Agoli är inte särskilt bra.

Häftet med de albanska novellerna är lite intressant. Som tidsdokument om inget annat. Svensk-Albanska föreningen var en till den albanska regimen vänligt sinnad förening. Det samman med omslaget får en kanske inte att vänta sej särskilt bra litteratur. Men trots torra översättningar är novellerna rätt bra. En intressant sak är att två av novellerna ligger nära äventyrslitteraturen.

Det gör också Agollis rätt trista socialrealistiska romaner. Som Kommisarien Memo en partisanroman. Partisanernas kamp var vanlig att skildra i albansk litteratur från den tiden. Det är inte så konstigt. Den heroiska litteratur som Albanska Arbetets Parti krävde måste ha ringat mindre falsk i skildringar av kampem mot nazisterna.

Också en författare som Ismaïl Kadare utgick flera gånger från andra världskriget. Men gjorde det lite från sidan.

Kadarés förhållande till den albanska regimen och dess litteraturpolitik blir ofta felframställd. Som de inslag av sägner och albanska sagor som finns hos Kadaré. Dessa brukar beskrivas som i reaktion mot socialrealismen. Men i likhet med den kinesiska litteratursynen så betonade den albanska litteraturpolitiken romantiken som en viktig del av socialrealismen. Folksagor ingick i den godkända verktygslådan. Sen använder Kadare det verktyget skickligt.

Nedtoningen av den regimtrogna delen av Kadares författarskap ingår i en allmän förenkling av 1900-talets litteraturhistoria.