torsdag 31 december 2009

CALIGULA av Hugo Claus

CALIGULA
Där snart reseda och rädisor blommar
det vill säga i maj och i en trädgård kring rälsen
där ett lokaltåg rullar
ligger nu
i frostvinden och i december
i vinden utan ljus utan herdar utan fåglar
utan minsta chans ett föl som har frusit till döds.

Jag tog det med mig och lade det under glas
jag skärskådar dagarna och timmarna
(som drar förbi på den breda stig
som kallas existensen vilken sannerligen förflyter
i synd och utan förnuftig handling)
och jag väntar på att fölet tacksamt och upptinat
skall rikta sitt första ord till mig.

Hugo Claus
(övers. Lasse Söderberg, i volymen SPÅREN)
Gott nytt.

onsdag 30 december 2009

Decenniets tio bästa långfilmer


De bästa filmerna då, alfabetiskt efter regissörens namn:

Tillsammans med dig
Kinesisk film av Chen Kaige (ibland Kaije). Om en fiolspelande pojke som kommer till storstaden.

Mitt liv utan mig
Kanadensisk film av den spanska regissören Isabel Coixet. En av de få bra filmerna inom den populära oops jag ska visst dö snart-genren. Med Sarah Polley och han från Felicity.

Vargens tid
Haneke goes sci-fi.

Nói Albinó
Av Dagur Kári. Isländsk outsider-romantik.

Mannen utan minne
Man kan inte alltid vara originell i sina val. Av Aki Kaurismäki.

Donnie Darko
Bioversionen. Richard Kelly.

Tokyo Godfathers
Satoshi Kon hade överhuvudtaget ett starkt decennium. Den bästa julfilmen.

Johanna
Ungersk musikal om en drogmissbrukande mirakelgörerska. Regisserad av Kornél Mandruczo som lär hålla på att göra en version av Frankenstein, något vi ser fram emåt.

Astrée och Cèladons kärlek
Erik Rohmer gör allt konstigare filmer. Denna handlar om druider och kärlekens innebörd i något som liknar en komedi från 1600-talet men baserar sej på en roman från vår tid.

Elephant
Gus van Sant.

tisdag 29 december 2009

My other car is a spaceship



Commander Venus med låten "My other car is a spaceship"
Med en 14-årig Conor Oberst. Commander Venus gav ut två album innan Oberst bildade Bright Eyes istället.

måndag 28 december 2009

Decenniets tio bästa TV-serier


Med alla listor så här på slutet av decenniet med böcker och film och sånt så är det viktigt att man inte glömmer vår tids viktigaste kulturmedium: Televisionen.

Buffy - The Vampire Slayer
Joss Whedons serie gjorde sitt starkaste avtryck i de första tre säsonger som gick under 90-talet. Men också de senare innehåller tillräckligt mycket som är bra för att platsa på listan.

Den 11. time
Dansk talkshow.

Flights of the conchords
Vår tids The Monkees.

Freaks and Geeks
Denna serie fick bara en säsong och bara en bit av den var inne i 2000-talet. Men bland de episoderna som sändes år 2000 fanns några av de bästa som finalen. Carlos the Dwarf.

Heimat 3
Heimat 3 vart inte fullt lika bra som föregångaren Heimat 2. Den blev bättre när den lämnade personerna från den förra serien och fokuserade sej på de nya historierna. Hade en av de bästa nyårsskildringarna.

The Melancholy of Harahi Suzamiya
Tyvärr finns det utgåvor av den här serien med episoderna i kronologisk ordning. Vilket förstör hela idén med konceptet där de händelserna ändrar mening ju mer vi vet om seriens värld. Travesterar olika tecknade japanska filmer-klichéer. Men den fungerar också för den som inte sett så mycket anime då dessa klichéer ofta är rätt lika den västerländska populärkulturens.

The Mighty Boosh
Jag har bara sett första säsongen hittills. Men har första halvan av den andra hemma.

Paranoia Agent
Det bästa jag sett inom den tecknade japanska filmgenren. Av han som gjort Tokyo Godfathers och Paprika

ReGenesis
Kanadensisk serie om en grupp vetenskapsmän som undersöker olika vetenskapliga problem som virus och biologiska vapen. Det är egentligen bara första säsongen som är riktigt bra.

The Wire
Som gör något nytt med kriminalgenren.

söndag 27 december 2009

Citerat från veckans läsning

"För övrigt, just när den ena möjligheten efter den andra sprack som en bubbla, blev de plågsamma skälvningarna hos de stora, köttfärgade fjärilslarver, som låg inbäddade i mitt bröst, allt mer intensiva, som om de var på väg att spränga sina höljen och flyga sin väg."
ur Den förstörda kartan av Kobo Abe ,övers (från engelskan) Gunnar Barklund.

"When I'm drawing I've been listening to The Beatles, Beach Boys, Butthole Surfers, also Elvis Costello and Elvis Presley, and pretty much everything by each of them, album after album."
Daniel Johnston i MoJo i en enkät. Butthole Surfers ser helt rätt ut i den uppradningen.

"They had to stop to wait for Pa to finish coughing. Roderick looked at the stars. Damn Christmas, Christmas of the damned, dead souls. Burning like candles on a tree. If everyone lit one little candle, Pa always said, we'd have a candle shortage overnight. Pa coughing out his soul in a cloud right here on earth. Spitting in the snow to leave a wren-mark. For Robbie the Bobbin. Hunted by a hawk, up it comes, somebody marking its fall. Souls escaping on a sigh."
ur Roderick av John Sladek

Do they know it's kwanzaa?


I dag är det Kujichagulia, andra dagen på Kwanzaa.

Kwanzaa är en nordamerikansk högtid byggd på 60-talet kring olika afrikanska seder. Den var menad som ett radikalt svart pan-afrikanskt alternativ till europeiska sedvanor i stort snarare än direkt riktad mot julen, även om den nu tidsmässigt sammanfaller med denna. På den här dagen under kwanzaan ska man tala för sej själv, istället för att andra ska tala för en. Definiera sej själv istället för att andra ska definiera en.

Kwanzaa har på senare år både blivit mer accepterat med Kwanzaa-kort i de amerikanska varuhusen samt möjlighet till ledighet under högtiden. Och under Bill Clinton så erkändes högtiden som sådan av Vita Huset Men samtidigt mindre viktig för merparten av de radikala svarta i USA. Det finns, som tur är, fortfarande folk som varje år är upprörda över denna socialistiska okristliga högtid, men också deras röster blir mindre högljudda.

I Aaron McGruders dagsstrippserie Boondocks kan man se lite olika förhållningssätt till Kwanzaa. Högtiden kommer först på tal tidigt i serien då den radikale svarte pojken Huey Freeman, seriens huvudpersonen, glömt Kwanzaa och blir påmind av sin vita klasskamrat som fått höra av sin far att "it's a holiday for uppity blacks who think they're too good for Christmas", hon uttrycker sen en önskan att själv vara uppity. Detta och följande år gör Huey det bästa för att få folk att fira kwanzaa. Men till slut tröttnar även han.

I strippen den 27:e dec 2004 hade McGruder, till bilder av Freeman-hushållet sovande, denna text: "'Twas two nights into Kwanzaa, with a chill in the air - and no one was stirring 'cause nobody cared./The family all thought of Kwanzaa as wack.../ Even young Huey, who's very pro-Black..." Och nästa dag: "Granddad was nestled, all snug in his bed-/ Without thinking of Kente cloths - black, green or red... 'Cause Kwanzaa, he said, ain't no real holiday.../ Just a bunch of African words he can't say...Kujijhagoo - What?"

Vilket inte hindrar att det finns många som firar kwanzaa. En av högtidens förespråkare är poeten Amiri Baraka (f. d. LeRoi Jones) som ofta är med på officiella kwanzaa-firanden. Men så vitt jag vet har han tyvärr aldrig skrivit någon kwanzaa-dikt.

Om att definiera sej själv och sin ras på sina egna villkor har han emellertid skrivit en hel del. Som dessa rader ur dikten "Ka 'Ba": "though we sprawl in grey chains in a place/full of winters, when what we want is sun.//We have been captured,/brothers. And we labor/to make our getaway, into/the ancient image, into a new/correspondance with ourselves/and our black family. We need magic/now we need the spells, to raise up/return, destroy, and create. What will be//the sacred words?"

lördag 26 december 2009

Åtta länkar en lördag


The Miracle av Johnny Ryan
Den här fyrasidiga serien av Johnny Ryan hade jag först tänkt ha bland julaftonslänkarna (som var gjorda i förväg, publiceringen tidsinställd - jag satt inte och bloggade på julafton, det här inlägget är också gjort i förväg) men den kändes lite för obscen. Jag tycker oftast inte att Ryan är så mycket att hänga i granen, men när han går det där steget extra in i det motbjudande som här så kan han vara lite intressant.

69 Lovesongs Illustrerade
En sida, med rubriken How fucking romantic där sånger från Magnetic Fields 69 Lovesongs illustreras av serieskapare.

Matt Fraction om Avatar
"AVATAR is the BIRTH OF A NATION of film’s second century. It’s an epoch-launching masterwork that will be studied, referenced, copied, built upon, and thought of as the undeniable birthpoint of an artform’s modern era"

Tom Spurgeon intervjuar Sean T. Collins om Craig Thompsons Blankets
Första i en serie där Spurgeon intervjuar serietidningskritiker om en tecknad serie.

Jeet Heer om serieantologier

Tre dikter av Hai Zi
På bloggen Bokberget, så vitt jag förstår översatta av hon som har bloggen.

Not I (del 2)
Billie Whitelaw i en TV-version från 1973 av Becketts klassiska pjäs.

fredag 25 december 2009

De tio bästa sångerna om Jesus


Om hin den andre kunde få en lista så är det klart Jesusbarnet ska ha en på sin fölsedag. Här är vi neutrala. Bägge sidor har starka argument.

A. L. Lloyd - Bitter withy
En annan hyfsad version är denna med John Tams (klippet är illustrerat med foton av Diane Arbus). Jesus springer från Jungfru Maria som knattarna från Kalle Anka.

Tom Waits - Chocolate Jesus

Terry Allen - Gimme a ride to heaven boy

Arrogant Worms - Jesus' brother Bob

Nick Cave - Jesus met the woman at the well

Pete Seeger - Mary had a baby

Paul Newman - Plastic Jesus
Låten i sej är kanske inte så märkvärdig, men den här scenen ur filmen Cool Hand Luke är rörande.

Alan Stivell - Son ar chistr
Det verkar som om "Son ar chistr" inte alls, som jag alltid trott handlar om Jesus Kristus utan om att dricka sej full. Men i alla fall. Klippet på länken är sammansatt av en massa versioner av låten (två med Stivell) och nånstans i nån av dem åkallas säkert Jesus. Klippe är illustrerat med bilder ur George Melies Gullivers resor.

Nina Simone - Suzanne
Leonard Cohen gjorde som bekant originalet. Under namnet "Suzanne Takes You Down" fanns texten, vars mittparti handlar om Jesus, som dikt i samlingen Parasites of Heaven

Imperiet - Tonårs-Jesus
Då kom han från himlen en atombombsdag
och han red en elektrisk vit svan

torsdag 24 december 2009

Sju länkar en julafton


A Huey Freeman Christmas (del 2, del 3).
Boondocks julavsnitt. "That's a bitch move Santa!", "Do I look like Charlie Brown?".

Bitter Withy
Om carollen där jesusbarnet får det kok stryk han länge förtjänt.

De tio bästa jullåtarna
Ja, jag länkar mej själv på de flesta av de här. Den här är från december förra året. Då jag uppenbarligen tyckte det var ett roligt att räkna Birthday Partys "Dead Joe" som julsång. Inte ens jag själv förstår för det mesta mina skämt.

De fem bästa julberättelserna

Så ska vi slå din skorsten omkull
Om Staffansfirandet och staffansvisorna.

Bakom sista luckan



Affisch av Emory Douglas

onsdag 23 december 2009

butter på bild



Porträtt av Butter som ung man
Av Rasmus Gran - härifrån

Slapp Happy - The Secret



Från den första, av skivbolaget ratade, versionen av Casablanca Moon från 1973. Denna version gavs ut senare under namnet Acnalbasac noom.

tisdag 22 december 2009

Samuel Beckett - hans tio bästa


Samuel Beckett dog den tjugoandra december för tjugo år sedan. Detta uppmärksammar vi med en lista över hans tio främsta verk i, någorlunda, kronologisk ordning:

Proust
Becketts essä om Proust är ett verk där flera av hans återkommande teman visar sej. Man kan tänka sej Marcel Proust som en figur i Becketts romaner. "Att andas är en vana. Att leva är en vana." Om man bortser från att det är Beckett som skrivit texten går den ändå att läsa som en intelligent text om Proust.

Molloy-trilogin
Molloy, Malone dör och Den Onämnbare. Utgiven i samlad volym nyligen under namnet Trilogin (vilket, då man brukar tala om tre trilogier av Beckett, kanske är lite tveksamt).
På svenska har det getts ut flera av Becketts verk innan Molloy, vilket är bra, men ibland framställs de som bra ingångar till Becketts verk. Även om romaner som Murphy och Watt är lättare att läsa bör man börja antingen med Molloy-trilogin eller något senare verk om man vill få det beckettska som först här tar form.

I väntan på Godot
Pjäsen var något helt nytt när den kom och den håller än. Kanske är detta det av Becketts verk där det något paradoxala släktskapet med den karnevaliska traditionen kommer fram tydligast.

Slutspel
Det karnevaliska hos Beckett kommer genom Shakespeare som tydligt påverkat Slutspel. Om Hamm och hans tjänare Clov som rullar runt honom. Och om Nagg och Nell som bor i två soptunnor. En pjäs som visar att absurdism-stämpeln inte riktigt räcker för att täcka Becketts pjäser. De långa monologerna mitt i den knapphändiga handlingen gör detta till minst lika mycket en pjäs om människornas villkor som den Kung Lear den stundom liknar.

Krapps sista band
Utspelar sej i framtiden. Eller snarare, när någon påpekade att de band som Krapp spelar in och lyssnar på under pjäsens gång inte skulle ha funnits i Krapps ungdom så löste Beckett det med en enkel scenanvisning om att pjäsen utspelar sej 15 år i framtiden.

Lyckans dar
Tvåaktaren Lyckans dar (Happy days) är en monolog framförd av en kvinna, Winnie, till hälften nedsjunken i sand. I andra akten har hon sjunkit ytterligare, något som inte verkar bekymra pjäsens Winnie.

Nog, Slut på fantasin fantisera och Bing
Dessa tre kortare texter (på svenska med ett antal Texter för ingenting i volymen Kniv av nej) beskrivs ibland som Becketts mellantrilogi. Tillsammans med romanen Hur det är är det Becketts otäckaste texter.

Inte jag
Not I. En monolog framförd, med hjälp av belysning, av en mun rabblande en lång text. Anses som en av de svåraste skådespelarrollerna och en av de få pjäser jag verkligen skulle vilja se uppsatt på teater (jag har sett en TV-version men det är inte riktigt samma sak.)

Sällskap
"En annan uppfinner alltsammans för sällskaps skull. I samma mörker som sin skapelse eller i ett annat. Snabbt tänkande. I samma."(övers Percival) Tror att detta var den första Beckett-text jag läste. Efter den kan ingen annan Beckett-text förvåna - fast det gör de ändå hela tiden.

Värstvart hallå
Ingår tillsammans med Sällskap och Illa sett illa sagt i Becketts sena 80-talstrilogi Nohow on. Sällskap är utgiven i egen volym, medan Värstvart hallå och Illa sett illa sagt bägge finns i volymen Slut än en gång, som innehåller fler korttexter (bland annat en tidigare version av Sällskap.) Man brukar ta den här korta texten, som genom sin täthet ändå inte känns särskilt kort, som ett uttryck för Becketts reducering av berättartexten. Men redan med den mellersta trilogin, Bing och dem, hade Beckett egentligen kommit till vägs ände.
Ändå är inte sextitalstexterna och åttitalstexterna särskilt lika varandra. Där det finns en svartsyn och ett äckel i Hur det är verkar texter som Värstvart hallå kastat bort även detta.
De är inte optimistiska men ändå som om de inte heller orkar med pessimism, en slags upplyftande trötthet ligger över Becketts sista texter.

Tjugotvå


Seth Fischer var en av de märkligare talangerna inom den amerikanska serietidnings-mainstreamen. Mer av hans verk går att se på hans hensida The Flowering Nose

måndag 21 december 2009

Jul Jul Jul


Lyran har jultema på sin tematrio. I ett anfall av generositet så här juletid så vill hon inte att man ska berätta om tre böcker, utan om tre någonting som har med julen att göra.

Vi börjar med ett citat, i en annars julfri bok:

"Wima knew before she started that there wasn't any use looking, but something made her run to the hall closet and look in the top shelf. There wasn't anything there but Christmas tree ornaments and they hadn't been touched in three years." ("Wima visste innan hon började att det inte var någon idé att leta, men någonting fick henne att springa till garderoben i hallen och titta på översta hyllan. Det fanns ingenting där utom julprydnader och dem hade ingen rört på tre år." övers Gunilla Dahlbohm & K G Johansson) - Theodore Sturgeon - Mer än människa (More than human).

Den bästa julsången är utan större tvekan The Sensational Alex Harvey Bands "There's no lights in the christmastree Mother":

"they are burning Big Louie tonight".

När jag var liten brukade det i strumpan på julaftons morgon alltid finnas ett sånt där julalbum. De hade väl sällan direkt jultema. Men det ges ibland ut jultemetidningar med diverse seriefigurer. En jag har att läsa över julen är Hellboy Christmas Special från 1997. Den innehåller en Hellboy-serie av Mike Mignola och serier där andra karaktärer i serien har huvudrollen gjorda av andra serieskapare. Och ett mittuppslag, en bild tecknad av Geoff Darrow.
Hellboy och Jultomten har ju också vissa likheter.

Arla-Haren



Av Max Andersson.

Rafael Alberti står för Veckans dikt - nu med mer snö

ur Balkonger

2
Marken är hal som is
och snön sjunger ditt pris:

"En ängel drar din släde.
Solen har tagit semester.

Julgranen bär jag tapper
på min rygg av papper."

Himlen till Sofia: "Titta är du snäll,
staden är för dig en karamell
av aprikos,
av hallon eller citron."

Rafael Alberti
(övers Bo Magnusson - i Alberti-urvalet Du som är ljuset)

söndag 20 december 2009

Nobelalfabetet a: Ashbery och Asturias


Lyran har kommit till a i nobalfapetet.

Miguel Ángel Asturias
Miguel Ángel Asturias dog samma dag som jag föddes. Vilket kanske inte är så intressant i och för sej. Att denne guatemalanske författare skrev en stor mängd romaner, som utgör grunden för den latinamerikanska våg som bara hade börjat när Asturias fick nobelpriset 1967 och som kanske inte fortsätter men fortfarande påverkar dagens latinamerikanska och spanskspråkiga litteratur, är mer av intresse.
En av hans bästa och mest populära romaner är Presidenten, en roman som la grunden för genren Diktatorromanen (Augusto Roa Bastos Jag den högste, Gabriel García Márquezs Patriarkens höst med flera.
Men åtminstone alla av hans som finns på svenska är bra.

John Ashbery
Som den mest kände nu levande amerikanske poeten så behöver kanske inte John Ashbery en introduktion. Nobelpriset är i stort sett enda priset han inte fått. Han har blivit MTVs officiella Poet Laureate (ung. hovpoet).

Han debuterade på 50-talet. Och brukade säjas ingå i en New York-skola av avantgardistiska poeter. Hans poesi är formmässigt nyskapande. Även om hans bästa dikter kommer perioden direkt efter den mest post-strukturalistiska poesin. Från början av 70-talet till slutet av 80-talet skrev Ashbery sina bästa bitar. Även om också senare dikter som Flickor på flykt

Flera av hans tidiga diktsamlingar blev kontroversiella för sin obegriplighetoch märkliga form. Men hans dikter är inte enbart obegripliga utan också vackra och vördnadsvärda (awesome) och formmässigt ändå rätt säkra.

Också hans pjäser är bra. Första samlingen att börja med är antingen Skuggtåg eller långdikten En våg ur vilken dessa rader kommer:

"Inte något särskilt underligt, men att verka alldaglig/Är ju också konstigt. Bara sättet vi känner på inför alltsammans,/Och inte känslan som sådan, är konstigt, konstigt för oss, som lever/Och vill fortsätta leva under samma närsynta stjärnor, som vi känt/Sedan barndomen då vi tittade ut genom ett fönster, såg dem/Och genast tyckte om dem." (övers Ragnar Strömberg)
Rader som också kan fungera som motivering till varför han ska få det där sista priset att lägga till samlingarna.

SPINDEL-KALENDERN


Från Amazing Spider-Man nummer 615. Tecknat av Javier Pulido och färglagd av Javier Rodriguez.
Fler bilder av Spindel-Mannen i vintermundering kan du se HÄR.

lördag 19 december 2009

19



Av Joakim Pirinen

Åtta länkar en lördag


Klipp om muminhuset
På finska, utan undertexter. Tove Jansson och Tuulikki Pietilä

Henrik Ö. på shazam om Shade the Changing man
Recension av det andra albumet i serien.

Ghost World Roundtable
Gruppbloggen The Hooded Utilitarian har haft tema om Daniel Clowes Ghost World. Flera av bidragen har varit negativa till boken. En anledning till att denna den intressantaste: Giving up the Ghost formulerar sej som ett försvar. Bland de negativa finns Hateable Girls part eleventy billion och en lite mitt-i-mellan är Somebody Else's Ghost.

Fyrasidig serie av Sammy Harkham

Faust av Paul Pope, en rarebit fiend-serie
Drömserie, påverkad av Rick Veitchs sådana av Paul Pope.

fredag 18 december 2009

10 bra afrikanska böcker


På olika länders nationaldagar har jag här haft en lista med tio bra böcker från landet i fråga. Det finns ett problem med detta tema. Många länder har jag inte läst tillräckligt med böcker från. Inte minst gäller detta de afrikanska länderna.

När jag kollade vilka länder som hade nationaldagar i december så såg jag att Nigeria hade det den 18:e och tänkte att tio nigerianska böcker skulle jag väl kunna få ihop. Problemet var dels att det snarare skulle bli en lista med alla nigerianska böcker som jag läst, och dels att det inte var Nigerias nationaldag utan Nigers. Nigerias var den förste oktober (då listan här ägnades åt

Kina som också hade nationaldag då).

Så Nigers nationaldag idag firar vi istället med att rekommendera tio afrikanska böcker:

Chinua Achebe - Allt går sönder
En av de där nigerianska.

Mia Couto - Sömngångarland
Av de afrikanska författare vars böcker når oss så är ett oproportionerligt stort antal, liksom Couto, vita. Det tog mej två böcker av denna mozambicanska författare innan jag fick reda på att han var av europeisk börd. Sömngångare anknyter som flera av hans böcker till den afrikanska berättartraditionen.

Frantz Fanon - Jordens fördömda
Den här boken är självklar läsning redan genom sitt politiska refraktära innehåll. Men Fanons språk och sättet han skildrar sina exempel, som mannen som inte kan komma ihåg om han har talat under tortyren eller inte, gör det också till en stor litterär upplevelse.

Aminata Sow Fall - Tiggarnas strejk
En stad bestämmer sej för att få bort tiggarna från gatorna. Dessa inleder en strejk. Hur ska stadens invänare nu uppfylla sin muslimska plikt att ge allmosor? En rolig senegalsk satir.

Nadine Gordimer - Julys folk
Afrikanska framtidsskildringar hör kanske inte till det vanligaste. Gordimers roman från 1981 skildrar Sydafrika i en (då) nära framtid när inbördeskrig råder. En vit familj gömmer sej i sin svarte tjänares hemby.

Chenjerai Hove - Skuggor
Jag måste erkänna att jag knappt har läst någon afrikansk poesi. Det här är en roman men Hove lär franförallt vara poet, vilket jag tycker man märker i det lyriska språket.

Sindiwe Mogana - Mödrar emellan
Mordet på en amerikansk turist berättas genom mördarens moder. En skildring av Sydafrika från 60-talet till slutet av 90-talet.

Wole Soyinka - Laglöshetens tid
Det är vanligt att nigerianska författare skildrar bysamhällen men Soyinka sätter en lite annorlunda skruv på det hela genom att låta byn stå i centrum för uppmärksamhet utifrån på ett sätt som lite påminner om den politiska thrillern men med mer tyngd.

Amos Tutuola - Palmvindrinkaren
Ytterligare en nigeriansk roman. Kom runt samma tid som Achebes Allt går sönder och handlar om samma folk och samma folks sägner. Dessa sägner hopvävs till att bli Tutuolas bok.

O. R. Dathorne & Wilfred Feuser - Africa in Prose
Antologier med afrikansk litteratur finns det gott om. Ofta finns det en viss tenfens till att det är samma författare och texter som återkommer. Ännu mer så var det innan 1969 när den här antologin i Penguin African Library kom och gjorde sitt bästa för att variera urvalet något.
Den är fortfarande en bra ingångsport till den tidiga afrikanska litteraturen.

Mumin och Tooticki och snölykta




Teckning av Tove Jansson

torsdag 17 december 2009

Mumin - Nationalmusei utställningskatalog 438

1938 kom han för första gången in i en berättelse och fick sitt namn och sen dess har han så småningom blivit rundare och mindre kritisk och skaffat sig familj och bekanta och hus, just som det brukar gå efterhand.

När alla andra liknande små häften för länge sedan förskingrats (ett om en svensk man som byggde en egen noaks ark har jag sökt förgäves efter) så har Nationalmusei utställningskatalog nummer 438 blivit kvar i min ägo ända sedan den dagen jag gick på utställningen. Vilket var i något av 80-talets första år.

Utställningen var en med muminfigurer. Små dockor och modeller av platser ur muminböckerna och muminserierna gjorda av Tuulikki Pietilä (en del av de större modellerna med hjälp av Pentii Estola). Tuulikki Pietilä var Tove Janssons fru och förebilden för Tooticki i Trollvinter.

Huvudattraktionen var en fem våningar hög modell av själva muminhuset.

Häftet är samutgivet med Bonniers Juniorförlag. Som också gav ut bilderboken Skurken i muminhuset, en berättelse illustrerad med bilder av modellerna och figurerna i utställningen. Den tillhör kanske inte de mest ansedda i Tove Janssons Mumin-verk men bilderna är rätt trevliga att bläddra i. Det är en bok för mindre barn, men att muminböckerna sträcker sej från de enklaste bilderböcker till romaner som Sent i November är en styrka med denna fiktiva värld.

Men på något sätt tycker jag det lilla svart-vita häftet från själva utställningen är trivsammare. Boken innehåller ett par seriestrippar och flera illustrationer av Tove Jansson från böckerna. Det är en sådan på fyren i Pappan och havet som pryder omslaget trots att utställningen främst handlade om Tuulikki Pietiläs dockor.

Det är troligt att det fanns en och annan teckning på utställningen, men med modeller av hattifnattar och sjörövargrottor som konkurrerade om uppmärksamheten så tvivlar jag på att jag på den tiden skulle ha varit särskilt intresserad av dem.

Sjörövargrottan är en av tio svart-vita fotografier av figurerna som finns i det 16-sidiga häftet. Det bästa fotot är av Tooticki som metar. En av de första figurerna som Tuulikki Pietilä gjorde enligt den text av Tove Jansson som finns i katalogen (jag har för mej att en kortare version av den här texten står som förord i Skurken i muminhuset, men den har jag gett bort så kan inte kolla efter).

I början av texten, som i de flesta av Tove Janssons texter kring mumintrollets tillkomst, berättar hon om hennes familj när hon var liten hur de levde "samtidigt borgerligt och bohemiskt". Detta apropå att hennes föräldrar stod som förebilder för muminmamman och -pappan.

Beskrivningarna av hur arbetet med modellerna går till blir en bild av hennes vuxna liv samman med förlagan för min egen favorit bland muminböckernas många karaktärer (jag brukar ibland göra såna där "Vilken muminfigur är du?" i det fåfänga hoppet att jag en dag ska få svaret Tooticki) : "När huset var obönhörligen färdigt, så färdigt att vi till och med måste avstå från vissa alltför uppsluppna detaljer, kom vi av oss för en tid.
Och vännerna sa, nu har de äntligen slutat leka så man kan träffas om kvällarna. Men ack vad de bedrog sig. Ganska snart började Tooticki med sitt första vinterlandskap, muminfamiljens nerisade badhus. Det blev fler. Hon släppte in familjen i en Wild West Saloon, i ett sjörövaräventyr på en öde ö och ett vulkaniskt katastroflandskap där befolkningen flyr undan den annalkande kometen (hattifnattarna däremot är på väg rätt in i farozonen, hattifnattar är nämligen mycket svaga för elektrisk storm.)"

Ny Ängel



Angelus Novus av Paul Klee

Mer Klee. En ängel för det hära är en julkalender. Klee för han är Klee.

Det finns ett socialpsykologiskt experiment där man delar in folk i två grupper utifrån om de gillar en målning av Klee eller en målning av Kandinsky (vilka exakta målningar vet jag inte.)
Underförstått, och i den lärobok om socialpsykologi vi hade som kurslitteratur direkt uttalat, är att detta är en helt neutral, meningslös uppdelning. Så därför beskrivs det som om det är förvånande (vilket det kanske är för de som aldrig tidigare hört talas om ett enda socialpsykologiskt experiment) när de i grupperna genast litar mer på andra i samma grupp.

Men vem skulle lita på en Klee-hatare?

4D


o har startat en alfabetisk enkät och är nu framme vid bokstaven D. (Alla frågorna är ursprungligen på D, jag tog mej friheten att förkorta dem något.)

1. Deckare. Vem är din favortiförfattare i genren? Vem är din favoritperson i deckarvärlden?

Jag läser inte mycket kriminallitteratur. Jag har en ynka halvrad deckare och thrillers i bokhyllan. Vad jag ändå ibland uppskattar är böcker där deckargåtan reduceras till sitt skelett. Sladek, Borges. Och C. K. Chesterton, som väl då får vara min favoritförf. i genren. Framförallt hans historier om Mr Pond.
En annan sak jag kan tycka roligt är när deckargenren blandas med andra genrer - som den lite fåniga subgenren om detektiver i rymden. En av de bästa av de här är David Langford "The Spear of the Sun" som är en novell skriven som om den genren hade utvecklats om G. K. Chesterton hade varit genrens grundare. Även om det här är Fader Brown-novellerna, som i denna värld var science fiction, som parafraseras och inte Herr Pond. Novellen är presenterad som ett nytt Fader Brown-mysterium. Michael Swanwick beskrev berättelsen som "nästan poänglöst briljant."


2. Vilken är din favoritpjäs? Har du läst eller sett den?

Denis Diderots Rameaus brorson. Det är en läspjäs så man slipper se den. Tyvärr finns den i någon sån där littteraturhistorisk antologi. Vilket gör att många läser den gamla översättningen istället för Jan Stolpes nyöversättning från början av 90-talet.


3. Vilken är din favorit-tvserie med en litterär förlaga?
Berlin Alexanderplatz


4. Berätta om en bok som utspelar sig i december eller i alla fall på vintern.

Inte nödvändigtvis vare sej december eller vinter men dikten "Begravning" av Ewa Lipska känns vädermässigt aktuell: "Första snön i år./Flåsande hund av porslin./Stenängel./Ett land under lakan./En kvinna som går ner för kyrkogårdsallén/sätter svarta segel./Inte en stjärna föll från himlen/för mina ögon/medger prästen./Men vi hoppas ändå./Om en stund/kommer kistan/ubåten/att sjunka/i jorden." (övers. Anders Bodegård. I Lipska-urvalet Zon.)

onsdag 16 december 2009

Jesus avlyssnar din telefon, Buddha läser din dagbok



The Fugs - Government Surveillance Yodel

PAUL KLEE: "SIE BEISSEN AN"


"Sie beissen an" av Paul Klee.

Paul Muldoon har gjort en dikt döpt efter tavlan:

PAUL KLEE: "DET NAPPAR"

Insjön bär upp något slags batysfär,
en arabisk dhow

och en fiskebåt
med trångsjukt nät och allt.

Två karikerade fiskare
har svalt betet i form av

de strumauppsvällda,
taggiga fiskkarikatyrer

som sjön är full av.
När som helst bör allt detta falla på plats.

När du sände mig ett vykort med "Det nappar"
skrev ett flygplan

JAG ÄLSKAR DIG högt över Hyde Park.
Sen upptäckte jag utropstecknet

i målningens mitt.
Det var som om jag redan hade fått besked

av en bukstinn ål
som med munnen formade ett NEJ från fiskhandlarens

i övrigt enahanda butiksfönster
i vilket jag kastade en blick för att kontrollera min frisyr.

Paul Muldoon
1987
övers. Lars-Håkan Svensson
(Att illustrera en dikt som beskriver ett konstverk med det konstverket är egentligen lite diskutabelt. Det kan försvaga dikten. Men när den är så här pass bra så tror jag inte det gör så mycket.)

Tematrio - vänskap


Lyrans tematrio denna vecka handlar om vänskap.

Joe Matt - Fair Weather
När berättelsen som skulle samlas i volymen Fair Weaher började gå i Joe Matts enmansserietidning Peepshow så mötte den på motstånd från hans läsare som ville läsa om den nutide Joe Matts liv. Inte om Joe Matt som pojke. Sockersöt kallades serien på brevsidorna.
Men om Fair Weather har en viss nostalgisk känsla så finns där också ett mörkare strå. Om hur bräcklig vänskap är i barndommen. Vissa karakärsdrag som Joe Matt-personan haft i de tidigare serierna har också Joe Matt Boy. Redo att svika sin vän vid första möjligheten att komma över en värdefull serietidning.

John Steinbeck - Riddarna Kring Dannys bord
Av Steinbeck har jag mest läst hans humoristiska böcker och inte de där hans allvarliga om möss och östrar. Den här (på engelska kallad Tortilla Flat) är, även om den ingår i en löst sammanhängande humoristisk serie, halvt på väg till det där lite allvarligare steinbecklandet.
Och en av de allvarligare delarna av boken handlar om vänskapen i det gäng som kallas "Dannys vänner" i kapitelbeskrivningarna. En grupp som flyttar in, en efter en i Dannys nyärvda hus.
Den starkaste delen av denna skildring av ett kamratgäng finns tyvärr i bokens slutmening. Som det kanske vore dumt att citera.

Oscar Wilde - The Happy Prince
En av Wildes sagor. Om en svala och en förgylld staty som blir vänner. Good shit.

tisdag 15 december 2009

En bild av Elmer Diktonius

Getsemane av Greco

Den långa Jesus är vaken
men apostlarna sover -
som trötta kaniner
mot varandra.

(Den femte och sista kortdikten i sviten Bilder i Ringar i Stubben. Dikter och småprosa 1918 - 1953.)

Fem Ton


Germano Facettis omslag till Penguin-utgåvan av Hal Clements Mission of Gravity (Uppdrag av vikt). En detalj ur "Le questionnant" av Yves Tanguy

Facetti tog modern konst (Paul Klee, Max Ernst, Pavel Tchelitchew) och satte på omslagen till Penguins SF-serie. Du kan läsa mer om detta och se fler omslag här. Ibland var det hela tavlor, ibland detaljer. Tanguys tavla (nedan) ger intryck av ödslighet medan Facettis omslag snarare ger en känsla av tyngd. Romanen handlar om en planet med i sin centrum 700 ggr så stark gravitation som Jorden. Och om en av dess invånare, en tusenfotingliknande handelsman.

måndag 14 december 2009

Week of the Triffids - sammanfattning

En triffidvecka har som bekant åtta dagar. Men nu är den över. En sammanfattning av inläggen under temaveckan:

Om TheTriffids, musikgruppen:

Om den remixade utgåvan av Treeless Plain, debutalbumet

Om Born Sandy Devotional
Andra fullängdaren och Triffids bästa.

Din guide till Triffids-skivorna

De tio bästa sångerna med The Triffids
Två till föreslås i kommentarerna. Och "Life of crime" borde kanske varit med.


Om Triffidernas uppror, boken och adaptioner:

Om romanen Triffidernas uppror

Om några andra intressanta verk av John Wyndham

Om TV-serien från 1981

Om filmen 28 dagar senare och hur den påverkats av Triffidernas uppror


Om bägge Triffiderna:

Länkar till tidigare inlägg på Butter tar ordet

Fyra triffidslänkar en lördag


Fler länkar:

Ingrids boktankar om Carl Johan De Geers Jakten mot nollpunkten
I inlägget om De Geers nya nämner Ingrids boktankar att De Geer tar upp Wyndhams roman och citerar ur passagen i fråga.

Day of the Triffids 1962
Copyrighten för Steve Sekelys film har gått ut. Du kan se hela här. Bilden är väl kanske inte så bra.

Day of the Triffids 1981
Spellista med hela den gamla BBC-serien på youtube.

The Day of the Triffids 2009
Intervju med Eddie Izzard om BBCs nya adaption av boken som kommer att visas på engelsk TV i slutet av december.

Days of the Triffids av Wilson Neate
Artikel som täcker Triffids karriär.

Triffids on the beach
Holländsk, men engelskspråkig, blogg om The Triffids. Mer triffidscentrerat i de tidiga inläggen.

Havsstrudel


"Sea-Strudel" eller "Frank's boat bitten" av Jim Woodring
Härifrån.
(Klicka för större bild)

Andra verk av John Wyndham


Triffidernas uppror var inte John Wyndhams första roman, men den första han gav ut under namnet John Wyndham. Han föddes 1903 och dog 1969. När han slog igenom med Triffidernas uppror 1951 var han alltså 48 år.

The Kraken Wakes(1953), på svenska Vidundret vaknar, hör liksom Triffidernas uppror till de av Wyndhams böcker som Brian Aldiss beskrev som "cosy disasters". Den har stora likheter med den föregående romanen. Liksom den är den starkt inspirerad av H. G. Wells Världarnas krig. Men den främsta förebilden är på många sätt Triffidernas uppror. Det är tydligt att han försökte upprepa succén.
Det är en roman med lite mindre undertext än Triffiderna. Men om den inte riktigt har lika många möjliga läsningar som Triffidernas uppror så är den ändå en underhållande bok. Om Triffidernas uppror är en trashigare variant av Världarnas krig så är Vidundret vaknar något av en pulp-version av Triffidernas uppror.
Den kvinnliga hjälten i Vidundret vaknar påminner mycket om hon i den föregående boken, men tillåts också vara lite mer aktiv även om det är ur mannens perspektiv boken berättas.

"Consider her ways", en långnovell från 1956, tar upp könsroller på ett mer direkt sätt. En kvinna från 50-talets England vaknar upp i en framtid där männen försvunnit. Denna värld befolkad enbart av kvinnor är uppbyggd i kaster som ett myrsamhälle. Novellen beskriver visserligen detta samhälle som en dystopi, men i diskussioner mellan huvudpersonen och en företrädare för det nya samhället kritiseras könsrollerna och den romantiska kärleken i 1950-talets England. Temat med ett samhälle enbart befolkat av kvinnor har sen använts många gånger senare, som i James Tiptree jr.s "Houston, Houston, var är du?" som har vissa likheter med Wyndhams novell. Wyndhams novell var heller inte först med idén men var en av de första som gjorde något intressant med den.

Chrysalids (Den stora hemsökelsen) från 1955 är en annan bok som behandlar ett efteråt vanligt ämne. Framtiden som medeltid.
Efter en katastrof så har man i framtiden skapat ett samhälle där alla nya tekniker är förbjudna och alla avvikelser från den genetiska normen ses som hädelser. Berättaren blir vän med en flicka med sex tår på ena foten. Något som hon måst dölja. Boken är bäst i början när det här samhället och vänskapen mellan de två barnen beskrivs. Sen blir det telepati och sånt, vilket är lite synd.
Novellen "Wheel" var första fröet till romanen. Den är väldigt bra. (Jefferson's Airplanes låt "Crown of Creation" är påverkad av romanen.)

Triffidernas uppror är inte den enda av Wyndhams böcker som det gjorts TV och film av. Två Wyndham jag inte läst har jag stött på i andra versioner.

Filmversionen av The Midwich Cuckoos - The Village of the Damned har med sina blonda otäcka barn fått en plats i den amerikanska populärkulturen. Jag såg parodier på och hommager till filmen långt innan filmen själv. Bland annat en Saturday Night Live-sketch.

Romanen Chocky om en pojke vars låtsaskompis är ett rymdväsen blev TV-serie och gick även på svensk TV. Jag minns mest förtexterna.

söndag 13 december 2009

Guide till Triffids skivor


Treeless Plain
Debutalbumet från 1983. Innan denna LP hade de gett ut ett par singlar och en handfull kassetter. CD-utgåvan är remastrad. Det står mer att läsom remastringen på länken. Den nya versionen visar att Triffids var ett starkt band redan från början.
Bästa spår: "Hell of a summer"

Raining Pleasure
Mini-lp från 1984. Med sju spår. En del som "Jack Frost" och covern på "St James Infirmary" låter som om de hade passat in på Treeless Plain. Medan "Property is condemned" pekar framåt mot Born Sandy Devotional. Men hela skivan är väl sammansatt och står utmärkt som eget verk.
Bästa spår: "Raining Pleasure"

Alla sju spåren på Raining Pleasure finns med på Beautiful Waste and Other Songs en samling med material från åren 83-85. Förutom Raining Pleasure ytterligare en mini-lp och lite b-sidor.

Born Sandy Devotional
Utgiven 86 men inspelad redan 84. Triffids största framgång, konstnärligt och publikmässigt. Anses allmänt vara Triffids bästa album. Mer om skivan på länken.
Bästa spår: "Tarrilup Bridge"

Peel Sessions
Tre låtar från Born Sandy Devotional: "Life of Crime", "Chicken Killer", "Lonely Stretch". Alla i utmärkta tunga versioner. Ett måste i din Triffids-samling.

In the pines
Efter Born Sandy... åkte gruppen ut till en gård och spelade in en platta på en 8-tracks bandspelare under fyra dagar. Skivan anses som något av en klassiker inom lo-fi-genren även om den ännu inte var uppfunnen. Den har en lite lantligare atmosfär än de föregående skivorna. Två av de starkaste låtarna på skivan "Do you want me near you?" och noveltysången "Once a day", en countrypastisch, var skrivna av andra medlemmar i gruppen än David McComb. Men också McCombs låtar, skrivna mellan 84-86, är bra. En del återkommer i annorlunda form på Calenture den mer producerade yingen till In the pines low-fi-yang.
CD-nyutgåvan har liksom Treeless plain remastrats efter McCombs anteckningar. Till skillnad från det albumet så var In the pines menad att göras i hast. Så det valet är mindre självklart. Jag är ändå rätt nyfiken på den nya versionen, som också är förlängd. Själv har jag bara hört vinylen.
Bästa spår: "Kathy Knows"

Calenture
Triffids hade bytt till ett större skivmärke. Under inspelningen av detta album från 1987 så var det en hel del konflikter mellan skivförlaget och bandet.
jag brukade tycka att det här var ett rätt svagt album, som visserligen hade ett par starka låtar men en alltför mainstreamig produktion. Men vid några genomlyssningar senaste tiden så visade den sej hålla bättre än jag mindes. Även om den är långt från Born Sandy-standard.
Låtarna är högstämda popkärleksmelodier och texterna ser först ut att vara mer normala. Men en del märkliga formuleringar smyger sej in i verserna "Blue girl/in a summer dress in the greenhouse/Where she overslept dreaming of an ocean/Like a meadow/But wet, wet with holy water" börjar til exempel "Holy Water".
Det är inte ovanligt att man ser folk hävda att detta är det bästa Triffids-albumet. Det är visserligen mest personer med lite mesigare musiksmak som gör detta men skivar är lyssningsvärd.
Produktionen är lite för mycket. Men cd-återutgåvan innehåller också avskalade demoversioner av de flesta låtarna.
Bästa spår: "Jerdacuttup Man"

The Black Swan
Triffids sista album minns jag som en stor besvikelse när det kom 1989. Det finns ett par bra låtar, som singeln Goodbye little boy. Låtarna är gjorda i flera olika stilar. Triffids experimenterade med genrebrytningar på alla sina album men oftast med lite större finess än här.
Ursprungligen var skivan ytterligare mer ambitiöst menad och denna tänkta version har delvis återuppväckts på cd-versionen som är en dubbel. Den har fått goda recensioner så man borde väl kolla upp den.
Bästa spår: "Blackeyed Susan"

Stockholm
Triffids var rätt populära i Sverige. En av anledningarna var att radioprogrammet Bommens Lars Aldman gillade dem och spelade de mycket. Detta live-album är från en konsert i Stockholm. Inspelningen sändes i Bommen Live. De gör bland annat en cover av Pet Shop Boys "Rent".
Mest låtar från Triffids tidiga album.
Bästa spår: Det var ett tag sen jag hörde den här senast men jag har för mej att det är en rätt bra "Hell of a summer" här.

Efter Triffids så ingick David McComb ett tag i gruppen Blackeyed Susans som jag inte har så bra koll på. Han gav ut ett soloalbum, Love of will som det är länge sen jag hörde. Mer Calenture över det än Born Sandy... om jag minns rätt.

McComb efterlämnade en del demos med sånger. Mick Harvey spelade in en av dessa Everything is fixed på sitt album Two of Diamonds och har pratat om att göra fler.

Tidigare om Triffiderna

It's been a hell of a summer
Om "Hell of a summer" från In the pines

Old and lonely, dirty and cold
Om "Jerdacuttup Man" från Calenture

Triffidernas kväll
Om the Triffids återförening på Perth International Arts Festival. Eller mest ett konstaterande att spelningen varit. (Länken har väl gått ur tiden men klipp från en senare av återföreningskoncerterna finns numera på youtube. Som den här Jill Birt-sjungna Goodbye little boy. Om du söker på Triffids belgium bör du få fram de låtar från spelningen som finns utlagda. De har gjort en film om spelningen i Perth kallad - It's raining pleasureTrailer till It's raining pleasure/ Mick Harvey sjunger en David McComb-låt och It's raining pleasure-sidan om dokumentären.)

Om Triffids version av Good Morning, Good morning - en av de tio bästa beatlescoverna
The Triffids är med på flera av de olika listor jag gjort här. Som den här om Beatles-covers. Det står inte mycket om Triffids på de här listorna, men om du klickar på Triffids-etiketten så finns flera inlägg av denna karaktären där.

Om Triffidernas uppror och John Wyndham
Om John Wyndhams triffider finns det inte lika mycket skrivet här innan denna temavecka. Men ett inlägg om boken och lite om några andra Wyndham-böcker skrev jag apropå min mors födelsedag.

Thats a lot of dang eyes


Ruta ur stripp av Lynda Barry
Idag firar vi som bekant att en ung dams utstuckna ögon växte ut igen.

lördag 12 december 2009

LUCKA NUMMER TOLV


Famille de scarabées
av J.J. Grandville
(klicka på bilden för att göra skalbaggarna större)

Åtta länkar en lördag


Great Australian Albums - Born Sandy Devotional
(klipp 2, om "Tarrilup Bridge" två och en halv minut in)
Om Triffids album. Det är från nån TV-serie. Jag vet inte om det är hela programmet. Nedre klippet har bättre ljud än övre. De pratar bland annat om att det var besvärligt att spela i skandinavien eftersom publiken tyckte om de här. Vilket de inte var vana vid.

The Panics - Wide open road
Det finns några covers på Triffids. Bland annat har Kylie Monogue gjort en. Den är inte särskilt bra. En ofta coverad är "Wide open road" också ofta dåligt. Men jag tyckte den här versionen med The Panics so kommer från samma stad som Triffids var rätt trevlig. Även om de egentligen bara gör om den till en ordinär låt i singer/songwriter-stuk. Live i radiostudio. De börjar spela cirka 1:40 men de pratar lite om Born Sandy Devotional innan.

Bertrand Russel & Franciszka Themerson - The Good Citizen's Alphabet
Hela boken, en sida per bokstav, som gårdagens bildkalenderbild var hämtad ifrån.

The Day of the Triffids 1962 - Trailern
Jag kunde ha svurit på att den här var i svartvitt. Antingen är den färglagd efteråt eller så såg jag filmen på TV innan vi fick färg-TV. (Ja, vi hade svart-vit apparat när jag var liten. Det var andra hårdare tider).

Grant Morrison: Talking with Gods - trailer
Den kommande dokumentären om den skotske serietidningsförfattaren.

Grant Morrison om Läderlappens återkomst
Intervju i USA Today om den kommande miniserien Batman - The Return of Bruce Wayne Grant Morrison får alltid sina serier att låta spännande i intervjuer. Men hans Läderlappen-serier har inte varit så mycket att ha. Miniserien ska handla om en Läderlappen fast i forna tider. Viking-Batman, pulpnoir-batman, Grott-batman och sånt. Så Morrison fortsätter åtminstone att tillvarata de fånigare delarna av seriefigurens historia.

Den virtuella Ulla Isaksson-festivalen
Snöflingor bland regndropparna fick igång en lite oväntad Ulla Isaksson-trend med ett inlägg om den en gång i tiden mycket populära svenska författaren. Hon länkar till flera inlägg om Isaksson.

fredag 11 december 2009

NINCOMPOOP



ur The Good Citizen's Alphabet
Bild Franciszka Themerson
Text Bertrand Russell

Monster

Det finns monster som är mycket goda,
Som sätter sig mittemot er med ögon,
slutna av ömhet
Och på ert bröst
sätter de sina pälsmjuka tassar.

En kväll -
när allt är purpur i universum,
när klipporna återtar sina vilda banor,

Då skall de vakna.

Eugène Guillevic
1942
övers. Lars Gustafsson
finns i Guillevic-urvalet Bröd och stenar

28 dagar senare och Triffidernas uppror


Början på Triffidernas uppror, där huvudpersonen vaknar upp på ett sjukhus och finner världen förändrad, har allyderats på och använts som devis i många senare verk. Ett tydligt exempel är 28 dagar senare av Danny Boyle.

Protagonisten i den filmen vaknar upp ytterligare senare än han i Triffidernas uppror. Greppet förstärkt och, om man ska vara petig, gjort så över trovärdighetens gräns. Då en komapatient inte skulle klara sej särskilt länge utan vård.*

Boyle har medgett påverkan från Wyndhams bok. Och menar att Alex Garland, som skrivit manus till filmen, hade den som sin främsta inspirationskälla. En del menar att han lyfter fram denna influens för att tona ner det inflytandet från George A. Romeros zombie-filmer.

Men scener från Romeros filmer refereras till direkt på ett sätt som gör att filmen skulle förlora i mening om man inte sett dessa. Snarare kan man tänka sej att det är den engelska traditionen som Boyle velat framhävda.
Och också bilder av ett övergivet London har likheter med romanen.

Ofta när likheten mellan inledningen på 28 dagar senare och inledningen på Triffidernas uppror diskuteras så nämns filmatiseringen från 1962 (på svenska Triffiderna anfaller) och inte Wyndhams roman. Folk som diskuterar brittiska zombiefilmer brukar inte läsa böcker.

Steve Sekelys filmversion var länge ett givet exempel när man skulle nämna en dålig sf-film. Den har dåliga effekter och ett lyckligt slut influerat av Byron Haskins Världarnas krig från 1952. Härifrån kommer den vanliga uppfattningen att triffiderna i boken kommer från rymden.

Det finns ändå ett par scener som brukar anses vara bättre. En av de just scenen där vår hjälte vaknar upp på sjukhuset. Så filmen har hjälpt till att ge Wyndhams inledning sitt inflytande.

*(också uppvaknandet i Triffidernas uppror brukar ibland få sin trovärdighet ifrågasatt. Med argumentet att hjälten även där har orimlig stor tur. Egentligen borde det argumentet falla i katastrofböcker och -filmer av det här slaget då detta att bara en liten minoritet klarar sej innebär att de borde ha haft turen på sin sida. Som de få överlevande i Roland Emmerichs The Day after Tomorrow, som ofta i recensioner säjs ha haft en osannolik tur (förutom då detaljer som att alla deras vänner dör). Men inom det fiktiva universumet måste miljontals andra liknande äventyr utspelat sej. Varav alla slutar med att den gruppen dör. Och där de flesta säkert hade blivit bättre filmer.)

torsdag 10 december 2009

De 10 bästa sångerna med The Triffids


Egentligen skulle väl Born Sandy Devotionals tio låtar vara den korrekta listan. Men jag har tagit med några från resten av deras karriär:

Chickenkiller
"And the children were singing, 'Here he comes the killer again/Here he comes the chickenkiller again/My ears were filled with that joyful ringing /My ears were filled with that happy singing"

Hell of a summer
"It's been a hell of a summer to be lying so low"
Något av Triffids signaturmelodi.

Jerdacuttup Man
Jaget i sången är ett mosslik i ett museum.
Calenture
(Videoklippet är live från en tv-utsändning, bilden går egentligen inte att se på men ljudet är hörbart)

Lonely stretch. Peel Sessions-versionen
Eftersom John Peel hade smak så gillade han Triffids och de gjorde tre Peel Sessions, varav den i mitten med låtar från Born Sandy... var en av de som gavs ut på skiva på Strange Fruit. Det är en lysande peel och Sha la la-t är extra trallvänligt i versionen av "Lonely Stretch" där.

Once a day
Country på triffidskt vis.
Från In the pines
(Klippet är live på ABC)

Personal things
Denna var veckans sång här den här veckan. (Den var en av de sånger som spelades på Tiffids återförenings konsert till David McCombs minne, med Mark Snarski på sång).

Raining Pleasure
Från mini-albumet med samma namn. Med Jill Birt på sång. "I believe it's raining pleasure".

Rosevel
Från Treeless plain

Tarrilup Bridge
Now you read about me in the papers
They say I'm going to be a big star
They're making a movie about my life
And you're going to play the starring part

Tender is the night (The long fidelity)
Denna sång sjungen av Jill Birt avslutar Born Sandy Devotional och får avsluta den här listan. Från början skriven för att vara duett. Studioversionen finns inte på youtube men det finns den här versionen från minneskonserten 2006. Med Jill Birt 20 år senare.
"There's someone I want to forget tonight/Don't you want to forget someone too?/I left him, and I can leave you too"

Gaze into the fist of Dredd


Tecknad av Brian Bolland.
Panelen är en sekvens punchline, så att säja.
Han som får skåda in i Judge Dredds näve kan döda folk med sitt ansikte.
När han öppnar visiret säjer han "gaze into the face of Fear".
Vilket han gjort strax innan den här rutan.

onsdag 9 december 2009

Born Sandy Devotional

Now my vision is dimmer
and the weather is colder
I went out for a ten-minute walk
that's the last thing I remember
That was the 5th, now it's December

I believed you would lead me through this life of crime

I believed you would lead me as the blind lead the blind.
ur "Life of crime"

När jag gjorde 35 år i album-listan så valde jag Triffids Born Sandy Devotional för det året och skrev "Väldigt många bra plattor kom 86 men är man uppe mot Born Sandy har man redan förlorat." Och denna lex 86 gäller än.

De flesta av ens favoritplattor brukar innehålla ett eller två svagare spår men Born Sandy Devotional är en helgjuten platta där varje låt är bra.

Liksom omslaget antyder så spelar naturen en roll i texterna. En natur som är likgiltig inför människan. Redan i första spåret The Seabirds ropar jaget åt havsfåglarna att ta honom, han är inte längre rädd att dö, men de ger inget svar, de låtsas inte om honom ("they pretended not to hear him"). Denna låt som de flesta av låtarna på skivan handlar om förlorad kärlek. Och texterna kan tyckas dystra men musiken är samtidigt storslagen.

"I followed the tracks that you left behind/I followed the rail and the curve of your spine" heter det i Life of crime. Och i Wide Open Road (med musikvideon) "I wake up in the morning/thinking I'm still by your side/I reach out just to touch you/then I realise".
Sångjagen är på jakt efter svunna tider. Men dessa förlorade bättre dagar firas ändå i texten och musiken, som i "Tarrilup Bridge" - en märkligt upprymd låt för att handla om ett självmordsbrev: "Now my drinking days are over/Get this through your head/I was the best friend you ever had//Yes I was your best friend/You were my blinding sun/Now the only thing bright is my name in lights/And the night has only just begun". Det som är kan inte mäta sej med det som varit.

"Tarrilup Bridge" är en av två spår på skivan där sångaren David McComb lämnar över sången till Jill Birt. Hennes röst har en helt annan karaktär än McCombs och dessa spår bryter på ett effektivt sätt mot resten.

Skivan har ett starkt arrangemang. Om Triffids på Treeless Plain experimenterade med olika element och stilar så har de här hittat sin röst. Samma brytning mellan strängar och gitarr finns här som på den men låter helt enkelt som triffids sound. Arrangemangen vågar ligga på gränsen till storvulet. Texterna har ibland en slags omkväden på en rad, men saknar den traditionella vers/kör. De använder sej av ett vanligt rock/pop-bildspråk på ofta överraskande vis.

Som när den avslutande, Jill Birt-sjungda, "Tender is the night (The Long Fidelity)" efter att i de första verserna haft en surrealistisk version av eländescountry (texterna är märkligare än vad som här har framgått) verkar vid en första genomlyssning utmynna i en positiv bild. Låt oss gå ut, säjer jaget till duet. "It will all turn out all right I'm sure" och sången slutar med att det börjar ljusna. Men när man tittar närmare på raderna så ljusnar det bara hos duet. Där hon som sjunger är börjar det att bli mörkt. De befinner sej på olika platser på jorden.

Ändå är det något upplyftande med sångerna. (Vilket kanske bara är för att de är så pass bra.)
"I know your shape/Our limbs entwined/I know your name, remember mine" - Estuary bed

Day of the Triffids - TV-serien


Day of the Triffids var en väldigt populär bok som snart blev film och radioteater. Och den fortsatte att komma ut i nya utgåvor. I 1981 gjorde BBC en adaption av boken. Sex lite mindre än en halvtimme långa avsnitt. Den visades på svensk TV några år senare och det var i den versionen jag först kom i kontakt med boken.

BBC-serien är hyfsat trogen originalet. Den kvinnliga huvudrollen har ändrats mest, hennes skandalförfattarinnepersona i boken är också mycket tidstypisk.

De har flyttat om lite scener och överfört berättarens funderingar till dialog. Detta gör att serien känns långsammar än romanen. Särskilt i början.

En sak de lyckades rätt bra med var själva triffiderna. De var baserade på en faktisk blomma, så även om de såg rätt töntiga ut så såg de också ut som något som skulle kunna finnas i naturen. Om de kanske inte var särskilt skräckingivande när de gick så var deras ljud rätt skrämmande (åtminstone när jag var tio).

Serien finns på youtube. Första delen av första episoden HÄR. Om du vill se seriens stjärnor, själva triffiderna kan du börja med andra delen av första episoden.

Det säjs att en remake är på gång. Eller kanske snarare en ny BBC-adaption av boken.

Decenniets tio bästa böcker

Den ekelöfskt betitlade bloggen Bokstävlarna uppmanade igår en att lista 00-talets bästa böcker (uttrycket 00-talet har nu tillfälligt kommit tillbaka efter att inte ha använts på åtta år). Så varför inte. Listan har en stark kantring åt dem av de böcker jag läst som jag också äger. Då det är enklare att kolla årtal i såna. (Många böcker jag trodde var från detta decennium visade sej komma från 90-talet. En från 80-talet). I alla fall:

Simon Armitage - Sir Gawain and the green knight

Och vi börjar med en bok från 1300-talet. Armitages tolkning till modern engelska kom häromåret.

John Ashbery - Flickor på flykt
Ashberys poesi har blivit lite svagare med åren men den här långdikten tillhör hans allra bästa verk.

Emily Barton - The testament of Yves Gundron

Peter Carey - True history of the Kelly Gang
En vilda västern. Fast australiensisk sådan.

John Clute - Appleseed

Jenny Erpenbeck - Ordbok

Lars Jakobson - I den röda damens slott

Thomas Pynchon - Against the day

Lev Rubinstein - Tiden går. ur det strora kartoteket
De flesta av Rubinsteins kartotekkort är nedskrivna på 1900-talet. Men den hittills mest kompletta utgåvan kom i Ryssland år 2000. Detta till svenska översatta urvalet kom 2001.

Amin Zaoui - Kvinnoväktarna
Arabisk roman. Påminner lite om Kassius.

Nio


Foto av Hirano Takaci