"Oktober gjorde guld av lönnens löv."*
(Rimord:klöv.)
Oktober spillde blad i höstens brunn.
(Rimord: mun.)
Oktober gjorde skogen tom och gles.
(Rimord: parentes, alt: katekes.)
Oktober gjorde stigen tung och mjuk.
(Rimord: duk?)**
Oktober tände facklor på vårt berg.
(Rimord: ärg)
Oktober gjorde mull av sommarns blad.
En skrika.
En orre.
En tjäderhöna.
En älgtjur.
Ett häftigt regn, verkligen häftigt.
Drivande moln, så att säga.
En kort solglimt.
En plötslig stormby.
En ofrivillig väntan.
Vända.
Allt som gått sönder.
Allt som aldrig tycks kunna gå sönder.
Eller: Oktober gjorde guld av lönnens löv
och aspens krona började att brinna.
När morgonsolens yxa molnen klöv
flög orren in till skogs - rädd att inte hinna.
Dröja.
Röta.
En dag då ingenting tycks ske på lek.
En dag så tunn och vackert lungsotsblek.
* Ur en sång av Charles E. Ives.
** Under inga som helst omständigheter: sjuk!
Bengt Emil Johnson
ursprungligen i Bland orrar och kor (1989), också i Johnson-urvalet Vittringar.
Inlägg
2 kommentarer:
Fantastiskt! Tack för den! Den här Johnson måste jag ju definitivt kolla upp, inser jag när jag tittar även på dina gamla inlägg om honom.
Bengt Emil Johnson skrev en massa bra dikter.
Han var ofta rätt experimentell av sej. Vilket gör att en del har åldrats lite sämre. Men mycket håller också utmärkt. Det av honom själv sammanställda urvalet "Vittringar" är nog en bra ingång till hans poesi.
Skicka en kommentar