Lyran har tema-trio om sommarläsning.
Om sommaren så skiljer sej det jag läser kanske inte så nämnvärt mot resten av året. Men det finns böcker jag starkt förknippar med att jag läste de första gången på sommaren. Såsom:
Brev från fängelset av Antonio Gramsci
Den italienske kommunistledaren sitter i fängelse under Mussolini och skriver brev till sin hustru och sina söner. Han uppmanar sönerna som han aldrig mer kommer att träffa att läsa Kipling, särskilt fablerna. Och säjer att de ska tänka på igelkottarna. Hur de större igelkottarna hjälper de mindre, rullar fram fallfrukt till dem.
Gramsci finns förvånansvärt lite av på svenska. Mycket av hans viktigaste arbeten skrevs under fängelsetiden. De här breven handlar dock inte i första hand om Gramscis teorier utan man för möta människan Gramsci.
Moby Dick av Herman Melville
Riktigt tjocka böcker hör sommaren till. De många små essäerna som många har svårt för fascinerade mej första gången jag läste boken. De är väl fortfarande fascinerande på sitt sätt men nu vet jag tyvärr att de är fulla av felaktigheter.
Sommarboken av Tove Jansson
Om jag läste denna första gången på sommaren vet jag inte (men jag tror det). Men nu har jag ett eget exemplar av boken. Så denna sommar ska den läsas om.
Tove Jansson skildrar sin barndom med sin familj. Många av personerna kan man känna igen som förebilder för Muminkaraktärerna. Men romanen är stark i sej.
Den senaste pocketutgåvan har Janssons illustrationer som inte alltid finns i gamla utgåvor.
Inlägg
6 kommentarer:
"Tänk på igelkottarna." Det är ju skitbra!
Fint att han skriver om att läsa också. Var barnen små?
Jag letade efter ett gammalt citat jag haft, där han formulerar det där med kulturell hegemoni och sunt förnuft i bara nån mening men hittar det inte. Sen tänker jag på att det ju ändå inte var i original, utan en engelsk översättning. Men det var bra i alla fall, undrar om jag har det på jobbet.
Jaja.
Du har väckt mitt intresse för Gramsci. Jag gillar också igelkott-liknelsen. Otroligt fint.
Leta efter citat kan vara en frustrerande sysselsättning. Gramscis hegemonibegrepp är intressant.
Sönerna var rätt unga. Den yngste tror jag föddes när Gramsci redan satt i fängelset så han fick aldrig se honom.
Breven är till en stor del Gramscis försök att komma nära dessa barn som han aldrig ser.
Han har flera läsrekommendationer då han är missnöjd med deras skolgång.
Ingrid: Som jag minns det är det avsnittet ännu finare i brevet.
Så sorgligt. Och vackert.
Skicka en kommentar