666:e inlägget - Vilddjuret tar talet

Ända sen Miltons dagar så har Fan varit någotav en fan favorit. The bad guy som är populärare än hjälten. Och som håller de bästa påskfesterna. I festligheter var djävulsfiguren länge ett självklart inslag. Djävulen skildras ofta komisk som i Ch. D. Grabbes lustspel Skämt, satir, ironi och djupare mening från 1876. Andra scenens scenanvisningar är "En strålande varm sommardag/Djävulen sitter på en kulle och fryser". En naturhistoriker hittar den förfrusna djävulen och visar upp honom för tre kollegor. De kan inte enas om vad han är. En föreslår visserligen att det är Djävulen men de andra tycker det är en ovetenskaplig slutsats. De enas om att något så fult måste vara en tysk författarinna (idag kanske detta skämt känns lite förlegat, en österrikisk författarinna hade varit en annan sak).

James Branch Cabells Poictesmesvit har många humoristiska skildringar av helvetet och djävlar. Som i skandalsuccén Jurgem. I Silverhingsten förekommer en demon som trivs med jordelivet och övertygar Lucifer om att hoppa över Jorden då den ändå är så obetydlig i det stora hela.

Helvetesskildringar är nuförtiden ofta utan djävlar eller demoner. Som helvetet i Stig Larssons "Två o:n" där tjänstemän och kamrerer spelar djävlarnas roller. Det är annars en bra novell. Men ibland kan man sakna forna tiders mer rejäla djävlar. "Synden är den enda färgstarka ton som finns kvar i världen" sa eller skrev någon (Karl Kraus?). Men nuförtiden har också den bleknat.

(Vildjurets tal ska visst vara 616 numera - eller så försöker han bara få oss att tro det).