John Hughes är död.
Jag såg detta först hos min bror. Som när han var 16 gjorde sitt bästa för att se ut som John Bender i Breakfast Club.
Hughes gjorde en massa filmer, som regissör och som manusförfattare och att säja att de inte alla var bra är något av en underdrift.
Men under ett par år med början 1984 gjorde han sex stycken klassiska tonårskomedier. Vi har alla sett dem. Från Sixteen Candles till The Breakfast Club och Pretty in Pink (Pretty in Pink skrev han visserligen bara.)
De här komedierna har senare filmare lika mycket strävat emot som låtit sej påverkas av. Men de bästa av dem var bra. Scenen mellan Duckman och Harry Dean Stanton i Pretty in Pink är min favorit. Och dessa filmer var feel-good men lät egentligen inte karaktärerna bryta de social och ekonomiska statusbarriärer som utgör filmernas bakgrund. Vilket gav de en aningens mer tyngd.
Även om detta tema lite försvagades av den ständigt lycklia upplösningen av Molly Ringwalds kärlekshistorior. Men filmerna lät de grupper och sociala hinder som ofta med lätthet upplöses i slutet av vår tids ungdomskomedier stå kvar i slutet fastän flickan får pojken. Hos Hughes kunde man dejta mellan grupperna men inte umgås.
"Don't you forget about me". Men det kommer de ju att göra.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar