Det är Skottlands nationaldag. Dags för haggis, säckpipemusik och en lista med tio bra skotska böcker:
Iain M. Banks - Player of games
En Culture-roman. En svit böcker som varit främsta anledning till att rymdoperan fått en renässans på senare år. Jag har alltid gillat böcker med fiktiva spel och det här är en av de bästa.Kulturerna i romanens värld skildras genom spelen i turneringen. Jag har inte läst så många andra Iain M. Banks (eller för den delen Iain Banks utan M.) men när jag hade läst boken pratade jag om det med en vän som är ett stort fan av Culture-böckerna. Han menade att detta var en av de bättre.
Kenneth Grahame - Det susar i säven
En av de riktigt klassiska barnböckerna. Med Herr Padda och de andra.
Erik Linklater - Det blåser på månen
Också en barnboksklassiker. Med en av genrens bästa boktitlar. De skotska barnboksförfattarna gillar visst vind.
Hugh MacDiarmid - En drucken man beskådar tisteln...
Jag e' inte så full, mest trött intill döden.
Och det är ganska jobbigt att bägarna ta
med Cruive, Gilsanquhar och di andra.
Man e' inte så rask som man en gång va.
(övers. Jan Östergren)
A Drunk Man Looks at the Thistle är en lång spretig dikt. Med referenser, pastischer och användande av dialekter. Det svenska urvalet som fått namn efter dikten innehåller ett utdrag ur detta märkliga och mycket läsvärda roliga poem. Plus flera andra bra kortare dikter.
Ian McDonald - Desolation Road
Denne irländsk/skotske författarens debutroman. SF förvisso men också en roman i den absurda traditionen. Blandar påhittade myter med en uppskruvad variant av småstadsberättelsen. Bör kunna uppskattas även av folk som vanligen inte gillar genren.
Mark Millar & Phil Hester - Swamp Thing 166 - 171
Tekniskt sett inte en bok då den inte finns i samlad förm. Mark Millars längd på Swamp Thing (Träskmannen är mestadels svag. Men i dessa sista nummer av serien tillhör de bästa med karaktären. Millar lägger till en religiös dimension i denna sista Träskmannen-berättelse om makt och tro.
Grant Morrison & Chris Weston & Gary Erskine - The Filth
Greg Feely är en ensam kattägande man som får reda på att han egentligen är en agent i organisationen The Hand. Greg Feely är bara är en täckmantel, en persona som injiceras. Men han håller fast vid sitt liv som Greg och vid sin katt även när han måste handskas med minijordar och lyxkryssningscivilisationer som urartat tillsammans med de andra agenterna varav en är en rysk schimpans som utbildats till lönnmördare av KGB.
Serien innehåller Grant Morrisons vanliga teman - metafiktion och frågan vad som är verkligt.
Som i de flesta av Morrisons amerikanska serier finns det en biperson som pratar med skotskt uttal. "See, inna Science Gestapo, everything's just whit it is, no whit wey waant it tay be. Maist peeple jist see whit they're telt so that's whit geez usan advantage thut looks lik magic". Ett grövre skotskt uttal än tidigare Morrison-personer. Och The Filth är Morrison lite mer morrisonsk än vanligt.
De tretton numren finns samlade i en volym.
Walter Scott - Ivanhoe
Ivanhoe har lite dåligt rykte i litteraturhistorien. Man brukar där säja att det är synd att Walter Scott bedöms efter sitt sämsta verk. Vilket då skulle vara Ivanhoe. Men denna äventyrsroman är välskriven och har en intressant uppbyggnad.
Muriel Spark - Miss Jean Brodies bästa år
Crème de la crème. Jean Brodie är en lärarinna på en flickskola. Hon håller sej med favoriter och är en gräslig och karismatisk person. En underhållande bok.
Robert Luis Stevenson - Doktor Jekyll och mr Hyde
Jekyll och Hyde har fått många senare tolkare. Från Allan Edwall till Alan Moore. Men bäst är fortfarande originalet.
Inlägg
14 kommentarer:
Här sitter jag och blir irriterad på dig för att du inte nämner Walter Scott, och så får jag mot slutet äta upp alltihop. Jag gillar också Ivanhoe (och jag tänker inte förstöra det intrycket genom att läsa om den som vuxen). Jag läste dessutom boken Quentin Durward, bågskytten ett otal gånger eftersom jag råkat ärva den från min pappa. Den var väldigt spännande, och handlade om en pojke som överlevde ett stort slag genom att lägga sig ner och spela död; det var jag mycket imponerad av som 9-10-åring. För övrigt har jag sett Scotts grav.
Jag hade faktiskt ingen aning om at Linklater och Stevenson var skottar. Där ser man. Men har du inte glömt Conan Doyle?
Det är märkligt han kommer så pass sent i listan. Den måste följa någon slags märklig kodad ordning.
Jag läste Ivanhoe först i (ung) vuxen ålder och blev positivt överraskad.
Quentin Durward har jag inte läst.
Arthur Conan Doyle kom precis utanför listan. Kanske han skulle klarat komma med på den om han bara ansträngt sej lite mer.
Om Challenger-novellen "När jorden skrek" hade vart en bok så hade hans chanser också ökat.
Fast jag har snott en samling Sherlock Holmes-noveller från min bror som jag ser fram emot att läsa om.
Vem är det som ordnar de här listorna egentligen? Är det inte du själv?
(Och så funderar jag över om han kanske heter Durvard?)
Jag och han/hon som uppfann alfabetet.
Det går säkert att googla fram om det är enkel- eller dubbelv.
Men det känns lite sent för sånt.
Okej. Du och alfabetsuppfinnaren; nån fenicier alltså, från innan Karthago förstördes. Men det kan väl inte vara så att du gör en alfabetisk lista på alla bra skotska böcker, och sedan bara tar med de 10 som kommer först i alfabetisk ordning? (Och hur hamnar Conan Doyle i så fall utanför?) Nån slags annan bedömning gör du väl. Eller? (Plötsligt ser jag oanade möjligheter till praktiskt taget automatiskt skapade blogginlägg...)
(Durward är med w; jag försökte föra ett samtal samtidigt som jag skrev förra kommentaren, och tyckte det blev lite oartigt att dessutom googla.)
Walter Scott kommer sent ner på listan av alfabetiska skäl.
Arthur Conan Doyle kom inte med för att han inte är lika bra som de som är på listan. He didn't make the cut.
Durward ser mer skotskt ut än Durward.
Automatiskt skapade blogginlägg gjorda med Den Automatiska Grammatisatorn av märket Dahl lär vara allt vanligare.
För övrigt så var det för att de kom på nåt så dumt som alfapetet som Karthago förstördes.
Bara så att jag slipper ligga sömnlös i natt: vilka var "de" som kom på alfapet? Romarna? Eller araberna?
Durward ser mer skotskt ut än Durvard skulle det stå även om "Durward ser mer skotskt ut än Durward" har en viss absurd charm.
Alfapet kan också ha vart menat att vara alfabet.
Moa Martinsson kunde inte heller stava.
Spelet uppfanns av utomjordingar.
*skratt* Det där med Durward-Durward trodde jag var ett uttryck för din humor. Det var ju lite dumt tänkt av mig.
Alfapetet trodde jag också var lite humoristiskt. Dessutom riktigt kul. Jag funderade mest över vilken förstörelse av Karthago som var den du räknade med.
Nu när jag tänker lite mer på saken så är frågan om det inte _var_ just för att mörka att det var fenicierna som utvecklade det latinska alfabetet ur det hebreiska och/eller arabiska som romarna ville förstöra Karthago. För att förstöra bevis så att säga. Teorin är intressant. Jag undrar om historikerna har kopplat samman dessa två händelser?
Både alfapetet och de två Durwarderna var nog ett uttryck för att sömnen kallar.
Möjligen gäller det också utomjordingar-skämtet.
Finns det två händelser så brukar någon historiker ha kopplat samman dem.
Själv tycker jag teorin låter trolig. Den tidens copyright-lagar hade nog också med saken att göra.
... äh, det som talar emot teorin (nu har jag googlat en stund för att fräscha upp mina kunskaper) är väl att romarna redan hade alfabetet några hundra år innan de förstörde Karthago. Och att alfabetet kom till romarna via grekerna (som fått det från fenicierna, som i sin tur hittat på lite inspirerade av det hebreiska alfabetet till exempel). Så det borde alltså ha varit den grekiska kulturen som romarna skulle förstöra, men i stället tillbringade de avsevärd tid på att göra romerska kopior av allt grekiskt som var något att hänga i julgranen. Vilket ju för all del också är ett sätt att förstöra en kulturell yttring. Vårt alfabet är alltså en dålig romersk imitation av en grekisk stöld.
Linklater skotte? I didn't know.
När ni lessnat på att vara intellektuella kan ni beöska http://www.betapet.se/ det är ännu roligare än alfabetet. :-)
Erik Linklater var aktiv inom skotska nationalistpartiet och mycket noga med att han var skotte.
Fast jag har för mej han föddes i Wales.
Skotska legender spelar en viktig roll i många av hans berättelser. Som de noveller som finns samlade i
Sälskinnsbyxorna och andra berättelser.
Skicka en kommentar