Lyrans trio denna vecka handlar om böcker som blivit film och filmer som varit böcker. Tidigare har jag gjort en lista på mina tio favoritfilmatiseringar
På den listan fanns
Zazie
Filmen av Louis Malle, boken av Raymond Queneau.
Queneaus roman kom första gången 1959. Det är en humoristisk roman om en flicka som kommer till Paris och det enda hon vill göra där är att åka med metron. Som är stängd. Boken är skriven på talspråk och leker mycket med ord. Något som mestadels kommer bort i den svenska översättningen då svenskan inte riktigt har den här starka skillnaden mellan tal- och skrivspråk. Malle ersätter leken med ord med lek med bild. Som man kan se om man jämför videoklippet med romanutdraget under i Zazie - två stilövningar. Klippet är filmatiseringen av just det utdraget.
(Uppdatering och förtydligande: De två följande är inte med på den listan, även om jag tyckte bägge på sitt sätt var bra)
Watchmen
En film som Watchmen hade jag nog aldrig sett om jag inte läst seriealbumet som det bygger på. Alan Moore och Dave Gibbons klassiska verk hade pendlat mellan diverse filmmakare sen det kom ut 1986. Med mycket spekulationer. Seriefans är ofta engagerade i huruvida deras seriehjältar blir till film. I en av diskussionerna på en sida när Zach Snyders film bara var påtänkt så undrade en av kommentarerna över detta och menade att man aldrig på samma sätt såg folk hungra efter en filmatisering av Om en vinternatt en resande av Italo Calvino.
Min recension av filmen när det begav sej. "Alan Moores Watchmen är en tragedi. Zach Snyders Watchmen är en komedi."
Låt den rätte komma in
Filmen av Tomas Alfredsson, boken av John Ajvide Lindqvist.
Att ha läst den bok en film bygger på innan man sett filmen riskerar att göra en blind för nyanser i det nya verket, alltför styrd av den tidigare föräldratexten. Något man kunde märka i den svenska receptionen av Alfredssons film. Filmen har också gått bra utomlands och om man ser på recensionerna där så var de inte lika styrda av romanen. Vilket gav de möjlighet att se fler plan.
Något jag skrev om i Om Låt den rätte komma in och förväntningar. Jag tyckte filmen var bättre (men också den synen är styrd av läsningen av förlagan). Den kommande engelskspråkiga remaken tror jag emellertid att vi alla kan enas om att döma ut på förhand.
Inlägg
10 kommentarer:
"Döma ut på förhand". Hmmm. Hur var det nu med förväntningar?
Jag tyckte inte alls att Låt den rätte... var en dålig film (men så hade det också gått rätt många år mellan bokläsningen och filmtittandet i det här fallet), men boken var så där helt obegripligt bra, eftersom jag hade noll och inga förväntningar på den.
Däremot kan jag inte begripa varför man inte spelade Tomas Andersson Wij-musik i hela filmen, när hans musik beskriver ungefär samma verklighet som Ajvide Lindqvist gör i boken. Men det sitter väl i mitt huvud antar jag.
Tomas Andersson Wij har jag inte riktigt förstått mej på. Men jag känner folk som uppskattar honom.
Om man har läst boken en film bygger på, och särskilt om man tyckt riktigt bra om boken, präglar detta ens syn på filmen.
I Alfredssons film finns saker som inte säjs ut, där man om man läst ursprungsmaterialet fyller i från detta. Om man såg på recensionerna utomlands ledde där dessa luckor till andra läsningar.
Så utan förväntningar hade det kanske varit en bättre film. Men ingen står över förväntningar. (Alla våra se- och läsupplevelser sitter i våra huvuden).
Ibland måste man också döma ut saker. Det finns mycket att se och läsa och man måste välja.
Du är så diplomatisk ibland, Petter.
Det är klart att våra förväntningar styr vad vi ser, hör och hur vi överhuvudtaget uppfattar saker. Utifrån dem kan man bli både besviken och positivt överraskad – allt beror på utgångspunkten.
Men jag kan inte påstå att jag tyckte filmen var ens i närheten av att vara så bra som jag tyckte filmen var. Kanske för att jag fäst mig mycket vid Veronika (hette hon det?) och hennes död, som ju bara blir en kort parentes i filmen.
Annars är det intressant det där hur man fyller i en film utifrån vad man vet har hänt i boken. En del filmer funkar ju inte ens om man inte har läst boken.
Om Veronika var den kvinnliga a-lagaren så kan jag hålla med om att den delen är svagare i filmen.
Men romanen är lösare konstruerad. Så det filmen förlorar i personbeskrivning vinner den i struktur.
Det finns säkert filmer som inte fungerar om man inte läst boken. De senare Harry Potter-filmerna har väl fått kritik åt det hållet.
"Låt den rätte komma in" verkar dock gå bra att se utan att ha läst boken. Men blir annorlunda. Som det står i det tidigare inlägget: "Naturen hos förhållandet mellan Eli (vampyrflickan) och hennes medhjälpare Håkan, en variant på Reinfeldfiguren i vampyrfiktionen, är i filmen inte uttalad.
Om man läser utländska recensioner av filmen så framhålls denna osäkerhet som något positivt. Då romanens bild av personerna i allmänhet inte är den bestämmande för dessa recensenter blir Håkan upphov för flera olika läsningar. En av de vanligaste är att Håkan är den förre pojken som Eli blev vän med."
Jag brukar själv alltid tycka att jag är diplomatisk. Det är en minoritetsåsikt.
Ja, det är den kvinnliga A-lagaren jag menar, men jag minns inte säkert om hon hette Veronika. Virginia? Viveca? Det var något sådant namn som folk brukar kalla mig för i alla fall. Jag tycker i och för sig inte att det var ett dåligt val att skära bort det partiet i filmen. Det var bara en del av boken som jag tydligen mindes bäst, och därför kom ihåg saknades i filmen. Men jag kanske kan understryka att även om jag tyckte boken var förvånansvärt bra (det är faktiskt ganska trevligt att läsa en bra bok om svenska vampyrer; jag hade aldrig trott det sklle skrivas någon sådan), så är det ingen favoritbok på det sättet. Men filmen tycker jag var blekare på många sätt. Konstnärligt bra, men inte känslomässigt omtumlande skulle jag väl kunna försöka sammanfatta det hela.
Jag tänkte just på HP-filmerna, för det är filmer där jag verkligen funderat om man har någon behållning av dem utan att ha läst böckerna. Men min far tycker de är ganska kul, och han har nog knappt tittat på böckernas framsida, så det går kanske.
Jag läste ditt långa inlägg kring filmen (och kommentarerna) tidigare idag, och observerade din reflektion kring de utländska recensenterna. Som jag nog kan dela (när jag var i Spanien tidigare i år var staden full av filmaffischerna, och många talade uppskattande om filmen utan att ha läst boken).
Du insåg förmodligen att jag medvetet utelämnade ett valfritt antal emotikoner efter meningen om din diplomati. Eller?
Jag citerade ur inlägget, dels för att det var enklast och dels för att jag själv ofta hoppar över länkar, eller bara skummar dem om de är så pass långa som i detta fall.
Jag tycker filmen är bättre men kanske inte så pass mycket bättre att det är en ståndpunkt att försvara.
Filmen är blekare och kallare, vilket är något de gillar utomrikeskt, då detta gör den exotiskt svensk.
Denis Lindbohms böcker om svenska vampyrer trodde jag tillhörde den litterära kanon.
Emotikoner har jag aldrig förstått mej på.
Åh, jag såg inget fel i att citera inlägget; det skadar väl inte. Jag läser ganska ofta länkar, men inte alltid (i det här fallet hade jag tänkt kommentera något kring filminlägget, men så var det någon arbetskamrat som störde mig; de är så irriterande på det sättet).
Jag är ganska övertygad om att det är den snygga förpackningen som är minst halva filmsuccén utomlands. Snön. Kläderna. Förorten.
Jag har inte läst Denis Lindbohm, utan bara hört talas om honom. Är han läsvärd? Fast vi skulle antagligen oavsett kunna enas om att bra svenska vampyrromaner inte är det man förväntar sig i första taget?
Och det känns tryggt och bra att du inte återigen rubbar min världsbild genom att visa dig i hemlighet vara emotikondyrkare.
Din världsbild verkar oroväckande lättrubbad.
Denis Lindbohm var menad mest som ett skämt. Han har skrivit en del rätt bra böcker. Och några bra vampyrnoveller. Hans vampyrromaner är inte särskilt bra.
Det vimlar av vampyrer i den svenska litteraturen om man bara tittar efter.
Bra är väl kanske inte så ofta de är. Fast "Frankensteins faster" gillade jag som liten.
Ja, visst rubbas min tillvaro lätt. Det tycker jag om! En hel del nya forskningsresultat tyder dessutom på att det håller Alzheimern borta :-)
Om jag skulle läsa en eller ett par Lindbohm vad skulle jag då välja?
Och dåliga svenska vampyrromaner blir väl knappast bättre för att de är svenska? (Och utländska inte bättre för att de är skrivna på engelska?)
Jag tror egentligen inte Lindbohm är i din smak. "Bevingaren", "Allt har sin tid" och "Eden utan Adam" är annars bra exempel på det lindbohmska.
Lättrubbad världsbild är bättre än alternativet.
Så många saker som det är som säjs hjälpa mot Alzheimer nuförtiden så är det ett under att folk får sjukdomen.
Dåliga vampyrromaner blir kanske inte bättre för att de är från Sverige. Men bra såna blir det inte heller.
När Ajvide slog igenom beskrevs det som om knappt någon skrivit skräck i Sverige förr.
Och det påstått unika med hans författarskap brukar framställas som en fördel.
Skicka en kommentar