På Aftonbladet Kultur har gått en debatt om arbetarlitteraturen som följer i de spår sådana debatter brukar ta. Då den till en stor del utgår från en enda recension är den också redan från början lite snedkantrad.
I ett försvar av den recensionen skriver Hanna Hallgren "Det är en arbetarklass som inte kan hoppas på några Ivar Lo-priser, eftersom sådana bara tilldelats vita klasskildrare." Nu tror jag det är få inom arbetarklassen, hur ursvenskt urprung de än har, som direkt ställer sitt hopp till att få Ivar Lo-priset. Raskortet tycker jag här är lite underligt spelat.
Att Maja Ekelöf och Karl Rune Nordkvist, för att ta två av prisets mottagare, var vita gör knappast att de talar mindre till en arbetarklass av utländsk härkomst än Gunnar Ekelöf och Sven Fagerberg talar till en borgarklass av utländsk härkomst.
När det gäller form som också tagits upp i debatten så är den svenska arbetarlitteraturen var ofta formmässigt minst lika intressant som den svenska småborgarlitteraturen. Ett nytt innehåll krävde en ny form. Men det är vanligt bland litteraturhistoriker om de mot förmodan skulle lägga märke till detta att de därmed värvar författaren till den egna klassens tradition. Som när Ebba Witt-Brattström förklarar att Moa Martinsson egentligen är modernist.
Det säjs i denna diskussion och annorstädes på flera ställen att arbetarlitteraturen ses i ett alltför nostalgiskt sken. Men kanske ser vi på traditionen med för lite nostalgi. Den utgjorde en gång huvudfåran i svensk litteratur.
Men få av dess klassiker kommer ut i nya upplagor. De mest träiga och obskyra romaner i den borgerliga småstadslivstraditionen utnämns ständigt till viktiga klassiker och ges ut i bokserier av Svenska Akademien och liknande suspekta organisationer.
Men var är nyutgåvorna av Karl Rune Nordkvist, Allan Eriksson och Gunnar Adolfsson?
En nutida arbetarlitteratur har inte råd att ignorera sina föregångare.
Inlägg
Oba Electroplating Factory
7 timmar sedan
8 kommentarer:
nja, det kan nog det inte, men det är nog bra att samtidslitteraturen gärna sysselsätter med etiska problem, vilket i och för sig Johansson, Fridegård, och verkligen Moa Martinson gjorde, men det obehagligt att man tycks ha glömt bort att det finns männsikor som tillverkar kylskåp, bilar, möbler, skräpprodukter, och ligger längst ner i löneligan, och berikar sina arbetsköpare; men visst använde sig ovanstående klasskildrare av modernismens berättartekniska landvinningar
Industriarbetarna ligger inte längst ner i löneligan. Det är en av de saker som kommer upp i Aftonbladet Kulturs debatt.
Ivar-Los och Moa Martinssons formspråk är förnyande men inte för att de i någon större utsträckning använder sej av några modernismens berättartekniska landvinningar (kanske Fridegård gör det, han är rätt tråkig).
De bygger på andra traditioner.
nej, visst, det finns s k servicepersonal också, ännu värre, men, tja, modernism, vad är det?, men nog kunde de t ex använda sig av tex D H Lawrence, som man kanske om man vill epokgöra, skulle kunna se som en realist, epokerna, stilförnyelserna, löper hela tiden i varandra
FÖRTYDLIGANDE!!!
Jan Fridegård är bäst
tja, av och till, synnerligen ojämn, men t ex Lars Hård, som var det verk jag tänkte på när jag tog upp Lawrence,ett verk som gestaltar våndan att inte vara en herrskapsfröken, och längtan efter att få lämna sin utsatta position
Vitalisterna och Lawrence påverkade en del av arbetarförfattarna, möjligen Fridegård (en del Fridegård jag läst har varit bra, men andra av hans böcker kan vara rätt traggliga).
Flera av arbetarförfattarna förhöll sej på olika sätt till modernismerna. Men att de ena skulle utvecklat berättartekniska grepp som de andra klätt sina berättelser i är en förenklad syn på förhållandet mellan dessa traditioner.
Visst gör jag generaliseringar och gruppen är inte så enhetlig. Dessutom förunnades många av de aktuella (sic!) författarna långa liv och stora utgivningar och hann använda sig av olika berättargrepp för olika syften.
Ola Larsmo för mycket intressanta resonemang om det här i essän Odysséer i samlingen med samma titel. Jag har för mig att du har läst den.
Skicka en kommentar