De tio bästa zombiefilmerna, plats sju: The Facts in the Case of M. Valdemar (1990), regisserad av George Romero
Zombien, som vi numera känner honom, är ett monster som uppstått inom filmen. George Romeros filmer där genren föds har likväl likheter med äldre berättelser. Skräcken för att de döda inte alls kommer att vila i frid har inspirerat många historier. En klassiker i ämnet är Edgar Allan Poes novell "Sanningen i fallet Valdemar".
I Poes novell blir en dödssjuk man hypnotiserad, eller mesmeriserad. Han dör, men är fortfarande under hypnos och fortsätter att tala "Jag har sovit. Och nu är jag död. (övers Bertil Gripenberg).
Den raden finns med i Romeros filmatisering av novellen.
Romeros film är en av två Poe-berättelser (den andra är regisserad av Dario Argentio) i Two Evil Eyes. Romero förlägger historien till nutid och inramar den med en rätt ointressant historia där mannens hustru bedrager honom och vill ha hans pengar. När mannen berättar att han är död lyckas det inte alls få samma verkan som i novellen. Poe ägnar ett längre stycke åt att beskriva hur mannens röst låter "ett läte aldrig förr skorrat i människoöron" har rsten som både säjs komma någon annanstans ifrån och ha en gelélik karaktär (Horace Engdahl skriver intressant om Valdemars röst i den annars rätt trist förutsäjbara essäsamlingen Beröringens ABC). Att Romeros version inte förmår leva upp till den beskrivningen är inte förvånande.
Ändå har Romeros filmatisering sina poänger. En metronom används på ett suggestivt sätt. Och historien spinns idare på så att Valdemar i hypnotiserat tillstånd blir en port till dödsriket. De levande döda som dyker upp mot filmens slut påminner mer om spöken än zombies. Anledningen att jag ändå har med den på den här zombiefilmslistan (förutom att jag känner för det) är att en scen i slutet anknyter visuellt till Romeros Zombiefilmer och därmed dessa till en vidare tradition där skräcken för de döda står i centrum.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar