Vad röra oss Polens poeter?

Jag läser poesiantologin 17 polska poeter (red. Irene Grönberg) utgiven av FiBs Lyrikklubb 2003. Det är en antologi med yngre polska poeter, födda 1959 och senare. Den tredje polska diktantologin i FiBs Lyrikklubb. Jag har läst de två tidigare, men har de inte. Det finns förutom dem fler antologier med polsk poesi på svenska. Polen är en rik och bred poesination. Även om den polska poesin nuförtiden ofta framstår som smal och enhetlig.

De poeter om finns i 17 polska poeter skiljer sej vid första blick inte så där jättemycket från andra länders poeter. Förutom att deras namn är lite underliga. De två av de poeter som var nya för mej som jag tycker verkar intressantast är Agniezka Wolny-Hamkalo och Eugeniusz Tkaczyszyn-Dycki. Tkaczyszyn-Dyckis dikter är från en svit där varje tidigare dikt upprepar bitar ur den äldre på ett fascinerande sätt.

Men det finns över huvud taget en hel del bra dikter i volymen. Av många slag. Medan den äldre generationens polacker ofta numera framträder som rätt enhetligt högtidliga.

För någon vecka sen läste jag Artes polennummer från 1985. Här finns (bra) dikter av såväl Adam Zagajewskij, med sina högkulturella anspelningar, och den religiöse Ficowski. Men också Ewa Lipska och Tadeusz Rózewicz.

Rózewicz nämns i förordet till 17 polska poeter som en av de "mästare" som de konsulterat när de gjort urvalet till antologin. Zagajewskij var en av de andra. Man kan i dikterna i volymen mitt i den allmänt europeiska efter- och postmodernistiska tendenserna se ett inflytande av dessa två sinsemellan olika poeter.

Skrivs det om polsk poesi idag så nämns oftare Zagajewskij och Wislawa Szymborska än Rózewicz. De författare som verkade och skrev politiskt inom de östeuropeiska ländernas bestämda begränsningar har på senare tid fått ett mindre utrymme än de som valde att skriva högstämd samhällsfrånvänd poesi.

Vilket kanske är förståeligt. Men ofta ger en lite utslätad bild av den europeiska litteraturhistorien.