Joanna Newsom - Have one on me

I'll be a sport,
and have a go at that old song,
singing unabashed, about
'Them city girls,
with their ribbon bows,
and their fancy sash...'

Joanna Newsoms nya trippel-cd Have one on me är lite svår att få grepp om. Vilket är både dess styrka och svaghet.

Newsom slog igenom när Devendra Banhart hade med en av hennes låtar på Weird Folk-samlingen Golden apples of the sun. Debuten Milk-eyed Mender hade med sina korta direkta sånger och Newsoms speciella sång blandad med harpspelet något omedelbart över sej. Mycket i den ny-folkvågen var svårt att skilja från vartannat. Men Newsom hade en egen lättigenkännlig röst (även om "Three little babes" lät väldigt lik Texas Gladdens version).

Uppföljaren Ys var ett konceptalbum som la till strängarrangemang till harpspelet. Mer komplext, men också med lite mindre energi. Newsom hade utvecklat en förkärlek för långa sånger.

Denna verkar hon ha kvar. Men Have one on me är mer varierad än föregångaren. En del sånger är Newsom plus harpa medan andra verkar vilja lägga tre liter saker i en enliterspåse. En sång kan till synes börja minimalistiskt för att efter hand en massa disparata ljud kommer in. Newsoms har något tonat ned det egensinniga i sin sång och låter nu som en blandning mellan Kate Bush och Melanie Safka (sången "In California" pendlar mellan Bush och Melanie ljudmässigt). Också arrangemangen kan påminna om Bush runt albumet Lionheart. Men att prata om influenser blir fåfängt då de tycks vara så många. Något som tar sej uttryck bland annat i texterna där andra sånger direkt citeras (också en del melodislingor verkar här och var hänvisa till annan musik). Detta mest i den tredje cd-n.

Uppdelningen i tre cd fungerar rätt bra för albumet. Som när man försöker lyssna på hela på en gång blir lite för mycket, ogreppbart. Skivorna tycks ha aningens annorlunda karaktär inombördes men det är svårt att sätta fingret på hur. Vid första genomlyssningen föredrog jag tvåan. Men skulle nu ha svårare att välja.

Vad som man kan sakna lite från debuten är dess omedelbarhet. Om man läser tyexterna i det medföljnde häftet utan att lyssna på musiken så finns där många slående formuleringar. Men de slår en inte direkt somsjungbara.

Och även om det är en vacker och fascinerande skiva, ett bra snäpp bättre än Ys så är den inte direkt fylld av hitlåtar, eller ens sånger i traditionell mening. De svävar ut, instrument bryter av. Det är svårt att minnas musiken efteråt. Den glider ifrån en.

Ett representativt spår är svårt att hitta. "On a good day" som inleder den andra skivan är åtminstone i närheten av ett direkt tilltal med inledeningsraderna "Hey, hey, hey/The end is near". Och så är den kort, en dygd som delas av alltför få av spåren på skivan: