Moon

Science fiction-filmen förhåller sej lite mer ur fas till sf-litteraturen än de flesta genrefilmer till deras föräldrarlitteratur. Specialeffekternas utveckling har en större inverkan på sci-figenren. Sf-filmen tycks alltid ligga några decennier efter sf-böckerna (Matrix tog SF-filmen in i 70-talet).

Men denna eftersläpning gör att en film som Moon, Duncan Jones första långfilm från förra året, kan uppnå en känsla av fräschhet genom att ta ytterligare ett steg tillbaka.

Moon handlar om en man, spelad av Sam Rockwell, som ensam bemannar en station på månen. Den ensamme mannen i rymden är ett ofta använt ämne inom genren. Så är även den robot som mannen har som enda umgänge. Liksom de teman om identitet som kommer upp en bit in i filmen.

Det är ämnen som, när budget och effekter satt stopp för många andra slags sf-historier, också utforskats i flera filmer och TV-avsnitt. Moon åkallar 2001 och Solaris (mer Soderberghs version än Stanislaw Lems eller Tarkovskijs, även om ett par av filmens affischer ser ut att vara inspirerade av en av affischerna till Tarkovskijs film).
Den spelar väl mot de förväntningar som dessa tidigare varianter på temat eller temana gett tittaren.

Dessa teman har man som sagt sett och läst förut. Men själva enkelheten i filmen kombinerat med många bra detaljer, som smileyfacen på roboten, gör att detta snarare känns som en styrka än en svaghet.