måndag 8 mars 2010

Tre svenska klassiker


Lyrans tematrio denna vecka handlar om gamla svenska klassiker

Ivar Lo-Johansson - Dagbok från 20-talet
1927 kom Ivar-Lo Johansson ut med Vagabondliv i Frankrike. Denna och ytterligare tre reseböcker från 20-talet har senare kommit ut tillsammans under titeln Dagbok från 20-talet. Två handlar om en England, den sista om flera länders städer. Lo-Johansson arbetar som diskare, byggnadsarbetare och går på luffen. Han beskriver sitt arbete och människor han möter. Gruvor och slummar och djurutställningar. Fortfarande en fascinerande läsning.

Josef Kjellgren - Människor kring en bro
"Måltidsrasterna använde vi till att berätta historier." Så går den första meningen i Josef Kjellgrens klassiska kollektivroman. En av de få riktigt bra sådana. Den skildrar ett brobygge. Arbetet beskrivs med en stark lyrisk kraft. Men framförallt berättar boken historier om människorna som arbetar med att bygga bron.

Allan Eriksson - Farväl till paradiset
"Och så hände sej en dag, att en ung och energisk dam trappade ner för den bräckliga trappan till Tappers stuga. >>Socialgrupp 3>>, tänkte hon när hon försiktigt satte sina små fötter på de murkna bräderna. När hon kom runt hörnet och fick syn på trädgården höjde hon sin värdering till grupp 2 och då hon trädde in i vardagsrummet[...]så tänkte hon >>grupp>>. Allt detta verkade självfallet desorienterande på henne och hon var ännu alltför ny för att ha hunnit förvärva den snabba anpassningsförmåga, som vanan skänker en socialarbetare. Hon hade lärt sej i skolan hur man räknar ut ett medeltal och adderade hastigt >>1 plus 2 plus 3 lika med 6 dividerat med 3 gör 2>>. Socialgrupp 2 fastslog hon och försökte anpassa sej till detta förhållande."
En annan bra kollektivroman är Allan Erikssons Vägen vi byggde, om ett beredskapsarbete. Den senare Farväl till paradiset handlar om en konstnär och hans fru som så gott det går försöker att leva utanför samhället. Då mannen Nicklas Tapper ogillar vintern förbereder han sej med konserver och färdiggjorda träskulpturer så han ska slippa gå ut under vintermånaderna. Omvärlden gör sej emellertid på olika sätt påmind.

Farväl till paradiset är en klassiker. Att ingen numera känner till Allan Eriksson har inget med saken att göra.

1 kommentar:

eskil sa...

va roligt, Allan Eriksson, jag hade glömt honom, men nu dyker hans mycket egna sätta att berätta upp i bakhuvudet