Sexuellt depraverade kanadensiska zombier

Roger, I had a very disturbing dream last night. In this dream I found myself making love to a strange man. Only I'm having trouble you see, because he's old... and dying... and he smells bad, and I find him repulsive. But then he tells me that everything is erotic, that everything is sexual. You know what I mean? He tells me that even old flesh is erotic flesh. That disease is the love of two alien kinds of creatures for each other. That even dying is an act of eroticism. That talking is sexual. That breathing is sexual. That even to physically exist is sexual. And I believe him, and we make love beautifully.

De tio bästa zombiefilmerna, första platsen
David Cronenbergs Shivers (också kallad The Parasite Murders och They came from within) var hans tredje film, men hans första kommersiella fullängdare. Den tog drag från George A. Romeros Night of the living dead. Men där Romeros ghouls drivs av en törst efter mänskligt kött så styrs de parasitinfekterade i Shivers av sin sexualdrift (han skulle i sin nästa film Rabid ta upp andra aspekter av zombiegenren).

Filmen börjar med bilder på ett kanadensiskt höghus med en voiceover som beskriver byggnadens alla bekvämligheter. Ett bostadsprojekt av det slag som gör att dess boende aldrig behöver lämna förorten.

Vi får följa ett par som visas runt byggnaden. Detta varvat med klipp av ett våldsamt mord.

En läkare i huset har framställt en parasit som ska frigöra människan från sitt överjag. Parasiten i filmen är gjord för att få en att associera både till fekalier och fallos. De infekterade sexuellt frigjorda blir alltfler i byggnaden tills våra hjältar är de enda som inte är smittade.

Att allt utspelar sej i samma höghuskomplex gör att filmer har flera scener som utnyttjar samma slags klaustrofobiska känsla som Romero gör i sina zombiefilmer.

Men den sexuella aspekten ger ett nytt element. De som blivit smittade av parasiten uppför sej stundom våldsamt på liknande sätt som man brukar inom genren. Men fasan i filmen kommer framförallt från föreställningen om en helt luststyrd människa. Lika delar Romero som Pasolini. Samt väldigt Cronenbergsk. Det är en fascinerande film. Med ett av de bästa skräckfilmssluten. "[The ending] is genuinely shocking, subversive, surrealistic and probably something we all deserve.” - Martin Scorsese.