Bai på Boklesebloggen hennes är tillbaka med sin lyrik på en söndag och har kommit till N.
Där man ska
1: presentera en dikt som väcker en positiv nationalkänsla hos en
Nu tror jag aldrig en enda dikt väckt några slumrande nationella känslor hos mej, varken positiva eller negativa sådana. Kanske är detta en bieffekt av poesiläsning som bara drabbar norrmän? (jag har en rätt snygg tunn volym med Knut Hamsuns dikter i urval - apropå ingenting).
2: presentera en dikt som handlar om natten
Om ändå någon poesi skulle få mej att känna mej något så när fosterländsk till mods så vore det kanske svenskspråkig lyrik i stort. Främst då poesi som jag inte skulle ha läst om inte svenska varit mitt första språk. Som Willy Granqvist. Vars långdikten Natten jag skrivit om HÄR och som det finns ett utdrag ur HÄR.
Dikten finns lättast att få tag i i Willy Granqvists Samlade skrifter. Del IV. "Att lyssna in i nattens rör/Att höra rösterna, mörkrets fjärilar."
3: Presentera en poet på N
Jag har bara läst en tunn volym av den nederländske författaren Cees Nootebooms poesi. Urvalsvolymen En staty av frågor. Men jag kan ändå säja att jag föredrar hans dikter framför hans prosa (även om till exempel romanenRitualer är rätt rolig). Tidigare har jag haft dikten SKRIFTSTÄLLARE 3 här som veckans dikt. Det är egentligen bara en fjärdedels dikt. Sista delen går så här:
SKRIFTSTÄLLARE 4
Det är fullbordat.
Odödlig sitter han i gräset
bredvid ekonomen, campesinon, guerilleron
och röker en havanna
tills läpparna blöder.
Nu är också han
tillsammans med mången lärd och mången slav
ett revolutionens offer.
Dikten är översatt av Lasse Söderberg, som också står för urvalet. Den är skriven 1970.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
5 kommentarer:
Det er interessant at du skriv om at nasjonalkjensle er noko som bare rammar nordmenn.
Eg har tidlegare vore fascinert over forskjellen på svensk førtitallisme og det norske førtitalet. For medan norsk og svensk lyrikkhistorie i store trekk utviklar seg parallelt, er det jo ei stor avstand på 40-talet. Dei norske lyrikarar skal styrke den kollektive samhaldskjensla, noko som jo førte til at modernismen blei ganske kraftig forseinka og amputert i Norge. Inger Hagerup skriv for eksempel "Det heter ikke jeg lenger, det heter vi" same året som den svenske lyrikken "tror på den ensamma människan".
Det er jo ei svært åpenbar forklaring på dette, om vi ser på samfunnet omkring. Men kan det hende at det at andre verdskrigen har sett ulike spor i vår kollektive hukommelse, er med på å prege måten vi les lyrikk på, framleis? Vi som har gått i den norske skulen, har jo fått opplæring i å lese naturskildringar som eit uttrykk for det nasjonale. Pregar dette verkeleg framleis måten nordmenn og svenskar les dikt på?
Det fanns vissa nationalistiska stråk i beredskapslitteraturen i Sverigr på 40-talet. Men jag tror att de dikterna känns äldre för oss.
Centrallyriska dikter, om natur och sånt, verkar kunna få en del svenskar att känna sej (lokal)patriotiska. Men där jag växt upp är naturen mer lik den i tysk centrallyrik.
Det er kanskje ein samanheng der. Sjølv om eg ikkje blei født før 40 år etter krigen, har eg alltid hatt besteforeldre som har fortald om ulovlege radioar og kor fantastisk det var å få smake appelsin, sommaren 1945. Så det er nok noko i det at det er ei tid som opplevest som nærare for oss enn for dykk.
Det er jo litt interessant at de betraktar naturdikting som sentrallyrikk, medan vi (eller mange nordmenn) ser på dei som eit uttrykk for ei nasjonalkjensle. Sjølv om eg er einig med deg i at lokalpatrotisme kling betre, i lys av 1900-talet si historie.
I åtminstone svensk poesi så brukar naturen ofta stå som en bild av poetens sinnestämning.
Kanske finns det mer av en vi-känsla i norsk naturpoesi.
Jag vet inte om lokalpatriotism nödvändigtvis är bättre - vi har flera främlingsfientliga lokala partier - men det är nog vanligare.
Han Neruda är inte så dum. E
Skicka en kommentar