onsdag 26 januari 2011

10 bra australiensiska filmer



I dag så är det Australiens nationaldag och därmed dags för årets första nationaldagslista:

The cars that ate Paris
I Peter Weirs debutfilm råkar huvudpersonen ut för en bilolycka och vaknar upp i det lilla samhället Paris. Som döljer på en hemlighet. Filmen har ibland lite svårt att bestämma sej för om den är en skräckfilm eller en komedi. Men har en trevlig, obehaglig atmosfär.

Holy smoke
Det här är inte Jane Campions bästa film. Men hennes bästa, En ängel vid mitt bord, är en nyazeeländsk film. Om det är någon stor skillnad mellan Campions nyazeeländska och australiensiska filmer kan i och för sej diskutera. Nu har vi ju den uppdelningen här. (Filmen utspelar sej också i Indien - och det är även Indiens nationaldag idag. Australien firar att engelsmännen kom till landet, Indien att de drog därifrån).
Howling III
"Bra" är kanske inte rätt ord för att beskriva den här mindre varulvfilmklassikern. Men filmen har varulvsnunnor, en varulvsfödsel och ett levande varulvsskelett. Och förhåller sej till andra varulvfilmer, som En amerikansk varulv i England och de två tidigare (icke-australiensiska) Howling-filmerna på ett nästintill intressant sätt.

Love and other catastrophes
Collegekomedi där hjältinnan försöker byta kurs. Och sjunger på Boys Next Door-sång "Shivers". En annan av karaktärerna är ett Doris Day-fan som skriver på en uppsats om "Doris Day as a Feminist Warrior". En ung man vinner hennes hjärta när han räknar upp samma tre favoritfilmer som hennes egna: Kairos röda ros av Woody Allen, Meet me in St. Louis och Calamity Jane med Doris Day.
Lovande debut av Emma-Kate Croghan. Som så vitt jag vet bara gjorde en film till. Den var inge bra. Så kan det gå.

Ned Kelly
Det blir en del sång även i den här där den australiensiske laglöse spelas av Mick Jagger. De berättande bakgrundssångerna höjer faktiskt filmen något. Det har gjorts flera filmer om Ned Kelly i Australien.

The proposition
En australiensisk western skriven av Nick Cave, regisserad av John Hillcoat. Långsam, vacker och våldsam.

Strictly ballroom
Första filmen i en trilogi där de andra två filmerna är Romeo + Julia och Molin Rougue. Men där de två senare är filmer som alla med smak avskyr så har Strictly ballroom en svåravvisad charm.Utflykt i det okända
Picnic at Hanging rock var den australiensiska filmens första stora framgång utomrikes. En märklig och vacker berättelse om några flickor som försvinner spårlöst på en skolutflykt.
Andra Weir-filmen på listan. Det finns fler bra australiensiska filmer av Weir (vars karriär efter att han lämnat landet emellertid är något ojämn). Gallipoli till exempel.

Walkabout
Nicolas Roegs film om ett syskonpar som, efter att deras far tagit livet av sej ute i ödemarken, möter en australiensisk pojke på sin walkabut skulle kunna beskyllas för exotism om den inte var så uppenbart stolt över sin exotiska natur. Men den har ett fascinerande bildspråk. Jenny Agutters genombrottsfilm.

The year my voice broke
Huvudpersonen i det här pubertetsdramat ser ut som en tolvårig Nick Cave. Den svagare uppföljaren Flirting är numera mer uppmärksammad på grund av att en ung Nicole Kidman var med i den.

5 kommentarer:

Vixxtoria sa...

Heter den verkligen En ängel vid mitt barn?

Och visst är Holy Smoke filmen där Kate Winslet kissar på sig?

(Kommer det en lista på 10 bra indiska böcker lite senare idag?)

Petter Malmberg sa...

Jag hade indiska (och australiensiska) böcker förra året.

"En ängel vid mitt bord" ska det vara. En underlig felskrivning.

Kate Winslets rollfigur urinerar förvisso i en scen.

Anonym sa...

En ängel vid mitt bord är nog nya zeeländsk. Campion, i alla fall. Boken är lysande. Om alla Janet Frames. E

Ingrid sa...

Walkabout är en verkligt bra film- den sitter kvar i mig än efter ja- är det nära 40 år... minns scenen med alla undulaterna t ex. men Ned Kelly... hmmm- den såg jag på nattbio i Dublin en gång- och Mick Jagger var nog den enda behållningen. Publiken sjöng med i sångerna (tämligen överförfriskade)(det piggade upp).

Petter Malmberg sa...

"Ned Kelly" är en rätt ojämn film utan riktigt fokus. Men jag gillar en scen där de, efter att Ned Jagger målats som hjälte i en och en halv timme, sjunger en sång om de oskyldiga män som han har dödat.

"Walkabout" är en betydligt bättre film - åtminstone visuellt. Det går att kritisera temat med mötet mellan det vilda ursprungliga och civilisationen. Men filmspråket är starkt.