Maja Ekelöf och Tony Rosendahl - Brev

Jag tyckte så bra om Ditt brev för det att du skrev om Ho Chi Minh. "Våra dikter ska vara av stål", säger han på nåt ställe. -
Det tänker jag på. Om man kunde skriva så att det bleve till nytta i klasskampen.

Maja Ekelöf gjorde stor succé med Rapport från en skurhink. Men hon kom inte att skriva så mycket mer. Den enda andra boken av henne är en brevväxling med Tony Rosendahl.

Rosendahl satt på Kumla och var något av en kändis. Han brevväxlade med många människor. En av dessa var då Ekelöf. Fångar sågs ibland på den här tiden (1971) som ett slags revolutionärer. Ekelöf jämför Rosendahl med Ho Chi Minh och George Jackson (två andra kända fängelsekunder). Ekelöf avslutar ett brev som Jackson brukar avsluta det. Snart avslutar Rosendahl alla sina brev på det sättet.

Problemet med boken är att Rosendahl var en bättre brottsling än författare. Hans brev är inte helt ointressanta men sega och tråkigt frasradikala. Helt utan den uppfriskande glädjen som Ekelöf förmedlar i Rapport från en skurhink när hon skriver om Mao och FNL och om att läsa.

En del av denna kraft finns fortfarande kvar i breven av Ekelöf här (även om de blir sämre mot slutet av volymen, som om Rosendahls dåliga prosa smittar). Vi får höra om hennes barn och hennes arbete och de böcker hon läser. Hon börjar intressera sej för Palestinafrågan. Och mer än några andra texter jag läst får den fram detta hur nytt det palestinavänliga perspektivet var. Ett julfirande blir lite spänt då två av sönerna numera tillhör olika sidor av avgrundsvänstern.

Även om Rosendahls brev är rätt tråkiga så märks det att de två brevskrivarna utvecklar en vänskap och frågan om huruvida de kommer att kunna träffas, fängelset ställer in hans besök och censurerar hans brev, går som en röd tråd genom boken och gör att det blur en slags berättelse av boken.

"Makten åt folket! som George Jackson skrev jämt.
Tusen hälsningar.
Maja."