Om en novell om en märklig författarverkstad berättad av en man som deltar i den märkliga författarverkstaden

Jag har just läst en berättelse om en man som var han än befinner sig insisterar på att ta reda på hur tjock bergrunden är under hans fötter.
Jag skulle vilja veta namnet på den kvinna som har skrivit denna berättelse. Hon har ljusbrunt hår och intressanta ögon, men hennes hy är ganska väderbiten och pannan egendomligt fårad
(övers. Peter Samuelsson)

Berättaren i den Gerald Murnanes novell "Stenbrottet" i samlingen Sammetsvatten (utgiven i Australien 1990, på svenska 2009) är en man som går på en författarverkstad med en hel del speciella regler. Främst av dessa är att deltagarna i kursen inte får prata med varandra. De läser varandras berättelser men får inte veta vem som skrivit vad. Varje dag byter man pseudonym.

Den som bryter mot reglerna rapporteras och kan bli tvungen att lämna huset som verkstaden hålls i. När kursen avslutats bränner man det som skrivits.

Det här kallas för Waldometodiken efter den plats där huset som kursen är hållen i ligger (platser, verkliga eller inte, spelar en stor roll i flera noveller i Sammetsvatten liksom i Murnanes roman Slätterna, den enda andra Murnane-bok som jag läst).
En dag lämnar en kvinna på kursen ett meddelande till novellens berättare.

Novellen ger sej ut för att vara en av texterna som skrivs under författarverkstaden.
Murnanes text har en lätt omständlig ton - "Mannen jag skriver om är en figur i en berättelse, men kvinnan som skrev berättelsen är en levande kvinna som rynkar pannan när hon skriver eller läser".
En liknande lite tillkrånglad och distanserad berättarröst finns i flera av novellerna i Sammetsvatten.
Det kan ibland bli lite för mycket, som i "Fingerspindel" (som dock räddas av ett starkt slut) eller, när detta dras till ytterligare ett varv som i titelnovellen, bli till själva poängen med berättelsen. I "Stenbrottet" känns det helt naturligt.

Den vördnad och romantisering av litteraturen som sker i den sektliknande författarverkstaden är till det absurda extrem men Murnane har en ton som gör det svårt att säja om han är riktigt allvarlig eller inte.

Det är som att om man när man blundar med ena ögat läser en festlig drift med den sköna litteraturen och dess mest högtravande anhängare, medan man om man blundar med det andra ögat ser en hyllning till litteraturen förklädd till fantastik.