John Constantine var från början en bifigur i Alan Moores Swamp Thing. Han skapades i mitten av 80-talet som en slags arbetarklassvariant på gamla magikerhjältar som Mandrake. Till utseendet såg han ut som Sting (Moore tyckte visst att Sting såg cool och mystisk ut - tiderna ändras).
John Constantine fick sin egen serietidning med det lite fåniga namnet Hellblazer, häromåret kom den ut med sitt 250:e nummer. Genom åren har många skrivit serien. Med en viss övervikt för brittiska författare, då John Constantine är engelsman (även om tidningen är amerikansk). Garth Ennis, Neil Gaiman och Jaime Delano med flera.
1999 tog Warren Ellis över serien för ett dussin nummer. Dessa finns samlade i två album. Jag har nyligen läst det andra av dessa: John Constantine, Hellblazer: Setting Sun som samlar fyra nummer och fem historier med vår trenchcoatklädde hjälte.
Det året var ett framgångsrikt år för Ellis. Han satte igång tre av sina mest lyckade serier: Planetary, The Authority och Transmetropolitan.
Dessa serier är Ellis egna skapelser. Men det är ändå fel att avfärda Hellblazer-serierna som ett brödjobb. De har en mycket ellisk ton.
Och trots att serierna handlar om foster som skulle blivit anti-krist, lägenheter med massmördarenergi och hur drottningen och drottningmodern av England förvandlas till ormmonster som slukar en pojkes själ, så är det en rätt melankolisk ton.
I ett av kapitlen lyssnar John Constantine på ett spökes bekännelser om sina krigsförbrytelser. I ett annat berättar han för sej själv om sina före detta flickvänner. Det senare kallas för "One last love song" och är albumets mest lyriska med lätt förvrängda paneler tecknade av James Romberger.
Serierna i albumet är tecknade av olika tecknare och varje kapitel är en avslutad historia. De sinsemellan rätt annorlunda teckningarna hjälper att ge varje berättelse en egen ton.
Magin i serien är av det nedtonade slaget. De mer extravaganta inslagen visar sej vara skrönor eller överdrifter, förvrängningar
Men det ger tecknarna en förevändning att teckna till exempel kungliga ormmonster, vilket passar Marcelo Frusins penna. Eller då anti-krist aborterad. Tecknad här av Tim Bradstreet som också gör omslagen (och bilden till det här inlägget). Min favorit bland tecknarna är Frank Teran som tecknar den första historien.
Den är trots att den är snyggt tecknat kanske lite kliché. Men påminner om den senare bättre Ellis-serien Fell. Liksom Fell så ägnar John Constantine en stor del av albumet av att lyssna på historier, att se igenom magins lögner (anti-krist visar sej vara något annat, något sorgligare).
Magin blir här ett sätt att behärska tingen genom att göra om deras berättelser - eller som John Constantine själv uttrycker det i albumets nästsista ruta: "I tell you mate, there's nothing like telling tales. That's all this game is, mate. That's why it works on people. Magic and a little bit of bullshit in the night, and they all fall in love with it."
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar