Av de klassiska dystopierna är Aldous Huxleys
Du sköna nya värld från 1932 den enda som man kan hävda är en bra bok. Språket och konflikterna har åtminstone en antydan till djup.
Liksom hos Orwell och de andra skiner visserligen arbetarfobin genom, men Huxleys klonade b-människor förmedlar åtminstone denna avsky på ett mer intressant vis än Orwells överviktiga tvättgumma, vars värsta oförlåtliga vidrighet är hennes gnolande på en populär visa.
Men det finns en del rätt bra skrivna scener. Ett utanför inom det omslutande kollektivet skildras väl.
Vilket inte hindrar att man kan hålla med den 14-årige Jan Myrdal: ""Så borde världen naturligtvis bli"..."Huxley"..."hade tyvärr missuppfattat ämnet genom att skriva in en avsigkommen dåre som huvudperson. Man borde skriva om boken åt honom."
Detta 1942 på en kristendomslektion. Citatet är från Jan Myrdals förord till
Jules Verne-Magasinet: en antologi.
Möjligen kan man säja att den äldre Aldous Huxley ger honom rätt när han 1962 ger ut
The Island. En bok där en utopi skildras. En utopi där den huvudsakliga sysselsättningen är att ta droger och idka sexuellt umgänge. Alltså ungefär som i 1932 års dystopi. Fast istället för soma tar man moksha och istället för de lite vagt beskrivna aulasamlingsliknande orgierna i den första boken så har man här tantrisk sex.
Men där i
Du sköna nya värld soman och sånt visserligen verkade sövande så tog folk det för njutningens skull. I
The Island tar de svampar för att utvidga sitt medvetande. Och tantra är ju närmast sex som Friskis & Svettis.
Paradoxalt är den bra sköna nya världen på Ön ett ställe som verkar betydligt tristare än dystopin.
Själva prosan är också sämre, blommig.
2 kommentarer:
Mäh
1984 är ju bra
Kallocain oxå
du har ergo fel
Jag slår dig en siugnal imorgon när jag lämnat järvso
Järvsö hade varit ett bra namn på en dystopi.
Skicka en kommentar