måndag 10 augusti 2009
Tematrio om att språka
Lyrans tematrio handlar idag om språk. Om tre texter man tycker om pågrund av deras språk. Vilket får en att fundera lite. Det finns böcker där man ibland står ut med lite knaggligt språk pågrund av andra förtjänster. Men de böcker där jag tycker om språket brukar jag också gilla innehållet. Det är ju svårt att skilja åt. Man skulle ju kunna ta nån av de Beckett eller Thomas Bernhard där inget händer men det är också en slags handling. De tre jag valt har ett spännande innehåll som förstärks av språket och vice versa.
Eric Hermelin - Persiska antologin
Det här är en samling med flera äldre persiska religiösa poeter. Rumi och de andra. Men Hermelins egen röst hörs igenom alla texterna. Arkaiska anakronistiskt vackra.
R. A. Lafferty - The Reefs of Earth
Om sex barn (sju, om du räknar med Dålige John) som är en slags trollbarn från en annan planet. De kan förstöra ens liv med ett rim. Ett döds-rim. Såsom "Oh Stinker limbs that reek and rot,/A Stinker head that decomposes!/We'll splatter all the blood you've got,/You seven-letter sos-and-soses!"
Lafferty skriver mörk fantastisk humor som får sin effekt genom en krock mellan olika stilar.
Ivar Lo-Johansson - Furstarna
Furstarna är en novellvolym inte i men knuten till passionsnovellerna. Den handlar om Svea Rikes kungar. Den sene Lo-Johanssons prosa tillhör det svenska språkets främsta. Och om man följer hans författarskap kan man se hur det växer fram från Dagbok i Frankrike och framåt. Det här är en rätt lättläst bok. Det finns vackra svårbegripliga böcker men ofta är de vackraste också de med en enkel rättfram prosa.
Etiketter:
eric hermelin,
lafferty,
lo-johansson
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Det här påminner mig om ett icke infriat nyårslöfte (jag vågar inte berätta från vilken nyårsafton) då jag lovade att jag skulle läsa mer Ivar Lo. Jag kanske skulle ge mig på några noveller för att värma upp. Om inte Malmö stadsbibliotek har gjort pappersmassa av alltihop.
De sena novellerna, Passionsvsiten och tillhörande, är nog bra för att återknyta bekantskapen med hans författarskap.
De brukar finnas på antikvariat och myrorna och liknande. Det finns också en samling med urval ur böckerna kallad Passionsnoveller.
Tack för tips! Lo finns i alla bokhyllor i min släkt (urvalet där är inte så stort, det är han, Fågelström, Moa Martinson och Moberg), men det är bara de där riktigt tjocka romanerna, och jag får aldrig lust att börja på dem.
Moberg minns jag från tonåren att han fanns hemma hos alla. Doktorsbarnen som städerskebarnen. Ivar-Lo stod hos de lite mer intellektuella från bägge skikten.
Men kombinationen Lo-Martinson-Moberg-Fogelström (som det ju stavas) är för mig förknippat med alla dessa textilarbetare som jag har på alla sidor i min släkt. Skulle man läsa nåt utöver det var det Sven Edvin Salje. Gränsen mellan intellektualitet eller inte går i min barndom snarast mellan de som hade böcker hemma och de som inte hade det. Vilket var en hel del.
Jo att ha alla allihopa låter ju väldigt arbetare (nu bör man ju ha allihopa, de är bra). Och kanske mer fabriksarbetare där det ju ofta fanns folk som sålde böcker, åtminstone förr i tiden.
Visst är det bra. Det är i alla fall positivt med den samlingen. Men urvalet kan ju trots allt bli lite begränsat.
Det där med att böcker såldes på fabriker har jag inte hört. Det låter intressant, och du verkar initierad - vad vet du om det?
Initierad är kanske att ta i. En gång i tiden var jag rätt intresserad av den svenska arbetarlitteraturens historia.
Folket i bild brukade ha ombud, en på varje fabrik, som sålde böcker för en billig peng. Boklotterier och sånt fanns väl också.
Även efter att Folket i bild gått ett öde värre än döden till mötes så fanns det en tradition av bokförsäljning och -lotterier på många fabriker. Anordnade av ABF och liknande.
Det var en stark betoning på arbetarförfattarna. Men man gjorde även en del av de äldre till sina. Som Strindberg.
Vilka böcker man har hemma var nog en större klassmarkör förr. Men det är ändå lite intressant. Nuförtiden i diskussioner om borgerligt bildningsarv verkar det ibland som om det inte hade funnits någon annan bildningstradition.
Att medelklassen är blind för andra bildningstraditioner (studiecirklar till exempel!) visar väl på att det fortfarande finns en stor skillnad mellan medelklassbakgrund och arbetarklassbakgrund. Jag (som då alltså är en klassresenär som hoppat minst två steg uppåt) förvånas ibland när jag hör mina kolleger här på universitetet berätta om sin barndom. Tänk att få växa upp i ett hem där det fanns böcker skrivna på latin! Eller att ha hembiträde för den delen. Och då har mina föräldrar inte nekat mig att köpa så värst många böcker under min uppväxt (latinska lexikon inkluderat), men de tyckte avgjort att det fanns viktigare sysselsättningar än att läsa.
Det är spännande det du berättar om bokförsäljning och boklotterier. Jag har nog varit lite för ivrig att läsa ikapp medelklasslitteraturen som jag ju inte har med mig från modersmjölken för att på rätt sätt ta tillvara den gamla arbetarklasslitteraturen som jag sett i bokhyllan i hela mitt liv.
Studiecirklarna kunde ofta ta över den borgerliga bildningssynen direkt. Men det fanns en diskussion inom arbetarförbunden kring detta. Och bokombuden var väl en (av flera) anledningar till att arbetarlitteraturen i Sverige kom att tillhöra huvudfåran snarare än att i som de flesta länder vara en randföreteelse.
Privilegier tas alltid för självklara av de som har dem.
Sen finns det ju läsande arbetare och icke-läsande mellanskikt.
Skicka en kommentar