Sherlock Holmes

Bortsett från det sporadiska bruket av kokain hade han inga laster, och narkotikan grep han till bara som protest mot vardagens enahanda när uppdragen sinade
-ur "Det gula ansiktet"

Allt tal om Sherlock Holmes som den nya filmen medfört och det att jag starkt uppskattade Sherlock Holmes-pastischen och steampunkseriealbumet Aetheric Mechanics fick mej att läsa om en samling noveller om mästerdetektiven, skrivna av hans skapare Arthur Conan Doyle.

Det är den andra samlingen, The Memoirs of Sherlock Holmes, på svenska (åtminstone i den här utgåvan) Silverbläsen och andra berättelser. Samlingen avslutas med den novell som Conan Doyle hade tänkt skulle bli den sista Sherlock Holmes-historien.

I början är det en rätt trivsam läsning som trycker hårt på ens nostalgiknappar från när man som liten läste berättelserna första gången eller såg en av de många TV-serierna med detektiven och hans rumskamrat. Men väldigt snart känner jag att jag kan det här nu.

Det är inte enbart Conan Doyles fel. Sen de här historierna nedplitades på 1890-talet så har det som en gång var nytt med konceptet använts så många gånger att det inte längre kan överraska en.

Grundkonceptet är bra. En överintelligent man som löser brott för att han annars blir uttåkad. Denna hans intelligens visas genom att låta Holmes redan ha räknat ut fallet tidigt i berättelsen för att sedan med sina efterforskningar enbart försäkra sej om det han redan vet. Detta gör Watson till en nödvändig figur i föreställningen.

För de olika fallen och deras lösningar är något av föreställningar, eller kanske föreläsningar (en av förebilderna för Sherlock Holmes var en av Doyles professorer), där Holmes upplyser Watson och läsaren om fallet. Men själva fallen och dess lösningar är ofta simpla. Den första novellens handling hade, utan att ändras särskilt mycket, kunnat vara en bihandling i Hem till gården eller Tillbaka till Aidensfield. Det är historier och vändningar som man hört och sett alldeles för många gånger.

Då det inte är den första samlingen så försöker Doyle variera greppet något. En novell där Holmes teori är fel, en återblick till Holmes första fall och lite andra vridningar på de vanliga temana. Men trots allt så finns det någonstans en scen där Holmes räknar ut vad någon heter genom att denne person har en namnskylt på sej, vilket imponerar alla.

Ofta brukar problemet med historierna säjas vara att Watson framstår som en idiot, men i de flesta avoyles noveller framstår alla som idioter förutom mästerdetektiven, och också han uppför sej ofta rätt korkat.

Dessa inneboende brister i berättelserna hade kunnat undvikas om de varierades mer. Men då de för oss välkända vändningarna i historierna ännu inte var helt utslitna så är Conan Doyles försök till förnyelse rätt halvhjärtade. Genreberättelsen måste alltid försöka döda alla tidigare berättelser i genren genom att överträffa dem. Därmed blir det som brukar framhållas som en styrka hos Sherlock Holmes-historierna, att de är de första i sitt slag, egentligen en svaghet. De har haft alldeles för få andra historier att slåss emot.