Om det här med att äga böcker

Jag är en tio sidor in i Bernardo Atxagas roman Dessa himlar innan jag kommer på att jag har läst den förut. Jag har glömt detta, inte för att den är dålig (ytterligare en tretti sidor in så verkar den väldigt spännande) utan för att jag inte tidigare ägt något ex av boken. Och därmed inte av och till tagit ut den ur hyllorna och bläddrat i den.

Ens boksamling brukar ibland beskrivas lite som om det vore en kyrkogård för böcker man läst. Man läser en bok och ställer in den i hyllan. Det pratas om att läsa om böcker men mer sällan om att läsa i dem. Att läsa om ett stycke här och där.

Om jag hade haft Atxaga-romanen sen jag läste den för några år sedan så hade jag av och till läst i den på detta sätt och därmed komit i håg den.

I rätt många romaner och essäer stöter man emellertid på skildringar av boksamlingar som ett sätt att minnas texter, snarare än att vara ett minnen över, souvenirer av, böcker.

Ett exempel finns i En illojal europés bekännelser av Jan Myrdal. Där beskrivs i ett avsnitt författarens bibliotek, stort och spritt över världen. "Det kan då tyckas som om låge det något perverst bakom detta bokköpande[...]Det finns ju offentliga bibliotek. Men så ligger det inte till. Mitt bibliotek är ett minne[...]Ett offentligt bibliotek kan jag inte begagna på samma sätt. Det är uppställt efter andra principer än mina. Sällan får man där möjligheten att lära känna böckerna. Man lär sig inte hur de luktar."(övers. Jan Stolpe)

Denna text har jag i flera versioner. En illojal europés bekännelser är en bok som, trots den svenskspråkige författaren, först skrevs på engelska. Den gavs ut 1968. Den svenska översättningen kom först 1988. Den innehåller flera, omarbetade, avsnitt av de två (svenskspråkiga) romanerna Rescontra (1962) och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell (1964). Dessa två gavs ut tillsammans med artikelsamlingen Söndagsmorgon och ett nyskrivet stycke i Samtida (1967). Jan Stolpe skriver i en kommentar till översättningen att "Materialet i dessa båda böcker ingår i En illojal europés bekännelser, men kraftigt genomarbetat;omskrivet, omdisponerat, förkortat och förökat."

Jag har både samlingsvolymen Samtida och Rescontra och Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell i separata utgåvor. Vilket kan tyckas överdrivet. Men hjälper mej att hålla texterna i sär.

Avsnittet om bibliotek som minne i En illojal europés bekännelser tllhör inte det mest omarbetade. Men det är ett av de utökade. Ett rätt typiskt sådant. I Rescontra (s. 112-115) så slutar avsnittet med en andra undran om hans bokhopsamlande inte egentligen är ett uttryck för en "irrationell ha-galenskap", men att även om han kunde träna upp att minnas böckerna så skulle det "kräva mer ansträngning. Om jag nu väger upp denna ansträngning mot den ekonomiska vinst jag skulle ha av att sälja boken så finner jag att ansträngningen inte lönar sig."

I En illojal europés bekännelser följs avsnittet (s. 83-87) (här med slutmeningen "Den extra ansträngningen lönar sig inte") av stycket "Det förhållandet att jag kan uttrycka också mitt minne i ekonomiska termer (utan att finna det märkligt förrän långt efter nedskrivandet) visar hur ytterligt förnedrad också jag har blivit i vårat konsumtionssamhälle. Ingen kan överskrida de samhälleliga gränserna; hos oss heter de pengar."

Många av tilläggen reflekterar och kritiserar de tidigare versionerna av texten på detta sätt.

Samtida bekännelser av en europeisk intellektuell kom ut i Modernistas klassiker-serie för ett par år sedan och bör ännu vara lätt att få tag i. Där finns nu inte avsnittet om biblioteket som minne i vare sej den ena eller andra versionen. Det finns i dels Rescontra (eller i Samtida) och då omarbetat i En illojal europés bekännelser. För att läsa dem får man nog gå till biblioteket. Bibliotek kan aldrig helt undvaras.