När man på denna Svenska Flaggans Dag sjunger om fornstora dar så menar man antar jag när Sverige var en ledande filmnation. Det är nu 100 år sen.
Men också senare har det gjorts en och annan bra svensk film. Som dessa tio:
BarnvagnenBo Widerbergs debutfilm är kanske inte hans bästa men har mest energi.
Den enfaldige mördarenHans Alfredssons filmatisering av sin egen
En ond man (som är en rätt bra bok, hans bästa efter
Gummitummen). Slutet får en att le, mordiskt.
Herr Arnes PengarMauritz Stillers filmatisering av Selma Lagerlöfs kortroman med (nästan) samma namn. Filmen är bättre än boken. Visar varför Sverige var en ledande filmnation då för hundra år sen. Eller rättare 91 år sen.
KaninmannenStig Larssons andra långfilm kom lite förvånande på DVD nyligen. Nu väntar vi bara på
Ängel-dvdn.
Med kameran som tröstJag
skrev om denna halvt dokumentära film av och om Carl Johan De Geer i samband med en varulvsfilmtopplista.
MyglarenTV-film av Jan Myrdal och Rune Hassner från 1966. Den första svenska långfilmen producerad direkt för TV. Om skapandet av ett trivselforskningsinstitut.
Ping-pong KingenJens Jonssons första långfilm har inte fullt samma kraft som hans tidigare kortfilmer (som du kan köpa
här för en tia). Men den visar ändå att det finns hopp om den svenska filmens framtid. Trots allt.
Själen är större än världenStefan Jarls dokumentär om Ricky Bruch är en fängslande film. Också för oss som vanligtvis helt saknar sportintressse.
Sommarens tolv månaderRichard Hoberts TV-film från
1988 är en av de bästa svenska sf-filmerna. Hobert gjorde en del bra i början av sin karriär. Något den senare delen av hans ouvre lätt kan få en att glömma.
Sven Klangs kvintettDet finns förvånansvärt många bra svenska filmer om dansband. Bara den här och Lars Molins
Saxofonhallicken. Men två stycken är ändå förvånansvärt många.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar