onsdag 23 juni 2010

e. e. cummings om Krazy Kat


"Even if Offissa Pupp should go crazy and start chasing Krazy, and even if Krazy should go crazy and start chasing Ignatz, and even if crazy Krazy should swallow crazy Ignatz and crazy Offissa Pupp should swallow crazy Krazy and it was the millenium-there'd still be the brick. And (having nothing else to swallow) Offissa Pupp would then swallow the brick. Whereupon, as the brick hit Krazy, Krazy would be happy."
Så skriver E. E. Cummings i förordet till den första bokutgåvan av Gerge Herrimans tecknade serie Krazy Kat. Herrimans skämtstripp var en favorit bland konstnärer och intellektuella. Ofta framhålls att den inte var särskilt kommersiellt framgångsrik. Men den gick ändå i hundratals dagstidningar under flera decennier. De sista, mest experimentella, åren av Krazy Kat minskade i och för sej antalet tidningar som publicerade serien.

När serien hyllades så spelade i alla fall denna relativa impopularitet bland massorna en stor roll. Krazy Kat framträder som den första alternativa tecknade serien.

Herriman lät seriens huvudperson prata på ett lite underligt eget sätt. Man skulle kunna tro att poeten Cummings skulle fokusera på detta i sitt förord. Då han lekte med ord på ett liknande sätt. Cummings kallar Herriman för "poet-painter" men fokuserar i stället på ett av seriens återkommande gag. Krazy Kat älskar musen Ignatz. Musen Ignatz gillar att kasta en tegelsten i nacken på Krazy Kat. Något han/hon tar som ett ömhetsbevis (och möjligen njuter av). Hunden och polisbetjänten Pupp älskar Krazy Kat och föröker förhindra Ignatz att kasta sin tegelsten. När Ignatz ändå kastar tegelstenen så sätter Pupp honom i häktet.

Denna sekvens varieras på olika sätt.

Cummings läser tyvärr detta som en metafor för demokratin. Ignatz är individen, Pupp samhället, Krazy Kat idealet. Denna något tveksamma tolkning (Ignatz vill trots allt kasta en tegelsten i huvet på detta ideal) framförs som om den vore väldigt kontroversiell. Då alla ju är emot Demokrati (cummings hade i dag säkert haft en blogg).

Men gömt i den fyrkantiga tolkningen finns en beskrivning av en del av seriens styrka. Hjälten/skurken Pupp försöker hindra skurken/hjälten Ignatz från att kasta tegelstenen som i de flesta fall ändå träffar Krazy Kats huvud. Och Krazy Kat är lycklig.
Till detta kommer Herrimans teckningar och språket (även om det senare åldrats mer).

Cummings text är från 1946. Från början en tidningsartikel. Jag läste den i en antologi redigerad av Jeet Heer och Kent Worchester kallad Arguing Comics. Literary Masters on a Popular Medium (2004).
Som samlar texter om tecknade serier av litterära kritiker. Cummings text är i första delen, det tidiga 1900-talets röster.
Där det finns ytterligare en längre artikel om Krazy Kat, en recension av Dorothy Parker av Barnaby av Crockett Johnson (en annan seriestripp som ansågs såsom mer sofistikerad)och en text av Thomas Mann om en tysk serie som jag inte läst. Boken går fram till 60-talet med bland andra Marshall McLuhan och Umberto Eco (med en artikel om Stålmannen som ekar i den inledande essän i Vad kostar ett mästerverk).

Det är en rätt intressant samling. Den första och tredje delen samlar snarare stora kritikernamn än artiklar som haft betydelse för seriekritiken (att e. e. cummings skrivitom Krazy Kat blir viktigare än vad han skrivit). Men den mittersta delens urval av artiklar av New York-journalister från mitten av 1900-talet ger dock en viss inblick i det långsamma framväxandet av en sådan disciplin.

Inga kommentarer: