Är vi då inte människor? - Om Doktor Moreaus ö av H. G. Wells

Det händer att böcker man inte tänkt på på en lång tid plötsligt gör sej påminda överallt. På senare tid har Doktor Moreaus ö av H. G. Wells dykt upp lite varstans i böcker jag läst och filmer/TV-serier jag sett. Framförallt två verk har fått mej att gå tillbaka till romanen. Dels Carmen Dog av Carol Emshwiller och dels Gene Wolfes novell "The Island of Doctor Death and Other Stories".
Den förra enbart för att den har vissa motiv och teman gemensam med Wells-boken. Medan den pojke som har huvudrollen i Wolfes novell läser en äventyrsberättelse som plagierar Wells historia.

Doktor Moreaus ö kom ut 1896. Efter Tidmaskinen men innan Världarnas krig. Med tidens tand kan en teman i berättelser framstå tydligare. Särskilt inom populätlitteraturen.
Så blir det idag svårt att inte läsa Tidmaskinen främst som en fabel om klassamhället och Världarnas krig som en om kolonialismen. Såna här läsningar kan ibland bli intressanta. Sven Lindqvist får ut en hel del av den koloniala läsningen av Världarnas krig och dess mottagande i samtiden i Nu dog du. Men det är också lätt att lager av berättelserna försvinner. Att Moreau och hans djurmänniskor motsätter sej en så pass direkt tolkning gör att jag tycker det är den intressantaste av de tre, även om det är svårt att argumentera för att det är den mest lyckade av dem rent litterärt sett.

Boken handlar alltså om Doktor Moreaus försök att förvandla djur till människor. I flera andra versioner av berättelsen, som i åtminstone två av filmatiseringarna, så omvandlar han också mot slutet djur till människor. Oftast drabbar detta berättaren - annars ovanligt inaktiv även för att vara en Wells-hjälte.
Att människor blir till bestar ses som mer fasansfullt i dessa svagare läsningar. Och i skräckgenren i stort är det också det vanligare hotet. I romanen är det emellertid detta huvudpersonen först tror att Moreau håller på med. När det går upp för honom att doktorn försöker göra människor av djur istället för vice versa så presenteras detta som någonting mycket mer skräckinjagande.

Anledningen till detta är historiens religiösa aspekt. Det oerhörda i att på detta sätt förändra, skriva om skapelsen. Moreau är en gud för den av honom skapade nya rasen. En förvisso orättvis gud som ger sitt folk lagar som han inte själv åtlyder. Dessa lagar som djurmänniskorna bygger en religion kring är till för att de inte ska återfalla i djuriskt beteende.
Ett påbud lyder "Inte äta kött eller fisk; så lyder lagen. Är vi då inte människor?"(övers. Roland Adlerberth). En annan "Inte jaga andra människor; så lyder lagen. Är vi då inte människor?" Den senare lagen kommer att medverka till Moreaus fall.

Skildringen av djurmänniskornas mötessamlingar är den starkaste delen av romanen. En annan aspekt som ofta ses som en av bokens svagheter är själva vagheten i omvandlandet av djuren. Denna vaghet är snarare en styrka. Moreaus labb kallas för "Smärtans hus" av djurmänniskorna. Smärtan i sej tycks vara huvudingrediensen i Moreaus experiment. Vilket kanske är vetenskapligt nonsens men rätt suggestivt.

Förutom den religiösa aspekten så anknyter boken till samma teman som övriga verk av Wells från denna tid. Om än inte lika självklart som den marsianska ockupationen i Världarnas krig så kan också Moreau läsas som en kolonial figur. En Prospero.

Det finns fler lager. Om romanen är lite svagt uppbyggd med sin trötta variant av det återfunna manuskriptet så har den ett starkt slut. Ett slut som liksom Wolfe gör en skräpkulturversion av Doktor Moreaus ö är en slags populärfiktionvariant av slutet på sista delen av Jonathan Swifts Gullivers resor. Ett slut som stärker den fråga om vad som kännetecknar en människa som klingar genom texten och som, mer än Wells ambivalenta syn på vetenskapen, gör att den än idag talar till en.