När jag, som ett resultat av den skräptvbrist som uppstod när MKB började vilja ha betalt för extra tv-kanaler, började att se om Buffy the Vampire Slayer så funderade jag nog på att hoppa över det fjärde året av serien.
Denna den mittersta säsongen har flera brister. Dialogen är sämre och avsnitten känns lite för långa.
En av förklaringarna till denna drastiska försämring i kvalité är att karaktärerna börjar i college. (Kanske trivdes författarna lite för bra på college för att kunna överföra high school på helvetesgapet-metaforen till den nya miljön.) Episoderna i början av säsongen handlar om att Buffy inte hittar sin plats i denna nya värld. Vilket kan läsas som en kommentar om serien.
Ett par episoder in i säsongen överges den collegecentriska handlingen. Då tar ett annat problem vid.
Serien är här fast mellan de tidiga säsongernas format med främst fristående avsnitt och de senare åren när serien berättar en längre historia.
Säsongens skurk - ett Frankensteinliknande monster uppbyggt av både demon- och robotdelar (också Mary Shelleys varelse var ett resultat av en blandning av vetenskap och magi) introduceras med en rätt lyckad scen som anspelar på James Whales Frankenstein. Men denna scen finns i ett annars helt likgiltigt avsnitt.
Denna svaghet är samtidigt det som gjorde att det faktiskt blev lite av en positiv överraskelse att se om hela säsongen. Då många bra scener på detta sätt ligger gömda i avsnitt man annars skulle hoppa över. Så finns till exempel nästan alla de bra scenerna med Spike, en antagonist från en tidigare säsong förvandlad till komisk skurk, i annars bedrövliga episoder.
Det finns en del bättre avsnitt. Som det stumma avsnittet där hela stadens befolkning får sina röster stulna. Som flera av de bättre avsnitten här så påminner det kanske mer om ett från den tredje säsongen. Men genom sin lite mer experimentella stil pekar det också framåt.
Det bästa avsnittet inte bara påminner om förra säsongen utan invaderas av en karaktär från det föregående året. Buffy byter kropp med personen i fråga. Vilket är en intrig som använts så många gånger inom fantasygenren att det inte borde finnas något liv kvar i den. Men Buffy lyckas utvinna ny energi ur konceptet. Och visar att det är just i dess användande av utnötta troper som denna som seriens styrka ligger.
Inlägg
7 kommentarer:
Åh, jag tycker det stumma avsnittet är grymt bra! Det kan jag nästan se om och om igen utan att bli less tror jag (jag har dock aldrig testat att se det om och om igen, men det skulle nog gå!) :D
Jag är säker på att det vid 342:a gången skulle kännas lite segt.
Jag tyckte det avsnittet höll bra. Det är ett av de avsnitt jag sett mer än en gång innan. Men det tjänade på att ses i sitt sammanhang.
Vad skönt att läsa att de inte fortsätter i den här stilen, jag var lite orolig för det. Klart sämsta säsongen, även om den hade sina fina stunder.
Jag ogillade att det blev så mycket med de där kommandosoldaterna, konspirationer och hemliga operationer, det har man ju sett sig trött på i andra sammanhang. Vissa avsnitt var helt meningslösa som det med Jonathan, och slutavsnittet med deras drömmar/visioner gillar jag inte heller.
Sådär, nu har jag gnällt klart.
Håller med om det stumma avsnittet, dock.
Säsongen efter denna är betydligt bättre. Men serien återfår aldrig riktigt den energi som den har under andra och tredje året.
Med tanke på att serien mycket bygger på sin genreblandning kan jag förstå idéen med sci-fi-kommandodelen. Men det funkar aldrig särskilt bra.
Just avsnitten med Jonathan och drömmarna var två som jag upplevde annorlunda när jag såg om dem. Jonathan-avsnittet tyckte jag var rätt kul första gången. Men när man vet själva poängen så ser man de dåliga sömmarna.
Medan slutepisoden första gången kändes som en dröm för mycket. Men höll bättre andra gången.
De två avsnitten står åtminstone ut lite. Flera av episoderna saknar helt minnesvärda inslag.
Tvåan och trean är bäst alltså...? *suck* det var trist att höra men kanske inte så förvånande.
Det är väl svårt att gå från den intensiva tonår-före livet börjar på riktigt-perioden till vuxenvärlden.
Det finns olika åsikter om vilka säsonger som är bäst. Ofta beroende på när man började se på serien. Den sjätte säsongen har sina anhängare.
Och den femte brukar de flesta gilla.
Även om den lever högt på att den föregående säsongen är så oass svag så att den ser bra ut i jämförelse.
Det är mest buffyspråket jag inte riktigt tycker de får till i de senare säsongerna.
Skicka en kommentar