Jag borde ringa till Reagan. Han är ju ändå kristen. Jag skulle vara mycket artig, presentera mig så ödmjukt jag kan. Det är ju lite svårt. Svårt att förklara det hela på ett ödmjukt sätt. "Det är så här att jag är Kristus". Jag hinner aldrig få tillfälle att tala med honom. Sekreteraren katalogiserar mitt samtal som Mental Diseas Call. Det kanske är bättre att köra med hela konkarongen. Våldsamt utfall. Som ett åsknedslag. En röst som skrämmer henne och gör att hon tjugo år senare i en villa vid havet vaknar av att hon hör den igen. Och den ska alltid följa dig, det säger jag dig, stackars sekreterare. Sekreterare till Reagan...
ur Getsemane
Radiopjäsen hör kanske inte till den sortens dramatik som får mest uppmärksamhet. Formatet har sina fördelar. Många av de problem som finns med att uppsätta en pjäs som låt oss säja Peer Gynt försvinner om man bestämmer sej för att do it on the radio. Också mindre kammarspel lämpar sej ofta bra som radio. Men genren har också uppenbara begränsningar.
Dessa begränsningar är ibland anledningen till att en del författare dras till radiopjäsen. Beckett var en för vilken formatets restriktioner blev en styrka. Även om nu hans hörspel ibland har betraktats som bland hans svagare verk. Som ett steg tillbaka. (Vilket är fel.)
Pjäser som författare skriver direkt till radion hör ofta till de mindre kända i dennes produktion. Men Sveriges Radio har genom åren beställt mycket dramatik. Det finns också samlingar med radiopjäser. Stig Larssons Getsemane finns i Svenska Radiopjäser 1984. En volym som också innehåller bra pjäser av Anne-Marie Berglund, Heidi von Born och Sven Christer Swahn med flera.
Pjäsen är skriven i (mestadel) monologform. En vanlig variant. Han som pratar är Kristus. Den nye Kristus som kommit tillbaka och samlar anhängare i Stockholm. Den han talar till är Gud. Under tretton sekunders tystnad pratar han med Gud tyst. (En effekt som lite försvinner när man läser pjäsen) Han beskriver sina svårigheter att nå ut. "Jag har undrat så mycket över den förre Kristus. Han var så stark."..."Jag är solstickebarnet. När jag blir arg ler jag samtidigt. Och jag ville så gärna att Du hade utrustat mig på ett bättre sätt, att jag kunde ha höjt svärdet ( i TV-utsändning, inför miljoner tittare, i blåaktig belysning)". Och berättar om hur han raggar upp en flicka på ett diskotek. Efter samlag får kvinnan andningssvårigheter. Andningssvårigheterna visar sej ha en betydelse senare. Han pratar om Gun Club. Och om hur han sparkar en man i ansiktet.
Det är på många sätt en typisk Stig Larsson-monolog med utvikningar. Om man bortser från det större fantastiska inslaget finns det mindre avvikelser på slutet som påminner om hur det icke-realistiska bryter in i en text som Stig Larssons roman Introduktion från 1986. Pjäsen bör ha skrivits mellan Nyår och Introduktion. Och jag anser nog att den är lika bra som dessa texter.
Det finns ett religiöst tema i pjäsen, men det är på sätt och vis gömt bakom den bokstavliga religiösa aspekten. Kristus drömmer om en värld där alla är lugna därför att alla tar droger. Handlingsförlamningen verkar vara den nye messias förkunnande. Är han som talar Kristus? På ett ytligt plan kan man hävda att texten säjer nej till detta. Men om man läser slutet med de allusioner som finns där till nya testamentet i åtanke så öppnar pjäsen för bägge läsningarna.
Nu är det kanske inte den viktigaste delen. Pjäsen är rolig och underhållande samtidigt som den är lite obehaglig och förvånansvärt lyrisk. En typisk, men inte genomsnittlig, Stig Larsson-text.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar