Drömmarnas berg uppmanar en att välja den sämsta sf eller fantasy eller skräck som man har läst. Frank Herberts Dune (Arrakis - Ökenplaneten på svenska) är lite av varje hoprullat i en fascistoid boll av smörja.
Hjälten är en überman, den första pojken som väljs ut av ett matriarkalt sällskap. (Äntligen någon som står upp för männens rättigheter.) Beskrivningen av urvalsprocessen är bland det fånigaste som skrivits. Mystik och genforskning i oskön blandning.
Romanen har på en gång vissa ekologiska markörer samtidigt som den ökenplanet som historien utspelar sej på har en helt omöjlig ekologi.
På liknande sätt missbrukas antropologin. De smutsiga ökenplanetinnevånarna blir helt till sej när hjälten gråter. Han gör av med vatten. Vilket är en stor sak efter som det är en öken. Detta är det djupaste i boken.
Dune är kanske mest känd för sin filmatisering som allmänt anses vara David Lynchs sämsta film (något av en prestation). Å andra sidan en usel film är väl vad man i detta fall kan säja vara förlagan trogen i känsla. Jag har bara sett 15 minuter av filmen. En ohyggligt lång tid. Den har sina anhängare.
Det har å andra sidan boken också. Så populär att inte ens författarens död har hindrat uppföljarna från att fortsätta komma. Alla med nazikonstliknande omslag.
Inlägg
7 kommentarer:
Jag gillade Dune när jag läste den i min ungdom. Den har nån känsla som jag gillar. Trist nog blir serien olidligt dålig längre fram och speciellt efter att Herbert himself gick och dog.
Jag kan förstå att man skulle kunna gilla den om man läser den i rätt ålder. Den har en viss bombastisk energi.
Jag har inte läst uppföljarna sånt där med att fortsätta bokserier eftr författares död brukar väl sällan gå bra.
Jag har sett hela filmen. Det är 137 plågsamma minuter jag aldrig får tillbaka.
Jag såg en person kalla filmen för "sorgligt underskattad" häromdagen.
Annars vore det bra om man i slutet av sin levnad fick tillbaka all den tid man ägnat åt att se dåliga filmer.
Som ett par bonusår.
Dune är den genom tiderna bästsäljande SF-boken. Dune är framröstad som en av de mest filosofiska skönlitterära böckerna som någonsin skrivits. Bara för att en bok är svårläst betyder inte att den är dålig, med det sagt måste jag också säga att det inte går att läsa Dune på något annat språk än originalet. Att du skriver att de flesta kanske känner igen den på filmerna som gjorts visar ju att du inte är särskilt insatt i ämnet.
Måste dock nämna att de böcker som är skrivna av hans son inte överhuvudtaget är läsbara
Romanen har som sagt sina anhängare.
"Dune är framröstad som en av de mest filosofiska skönlitterära böckerna som någonsin skrivits."
Slog den Främlingen av Albert Camus?
Skicka en kommentar