Nu när månaden närmar sej sitt slut och vi kan konstatera att T. S. Eliot inte visste mycket om månaders inbördes grymhetsförhållanden så passar det väl att se på hur hans näst mest kända citat håller sej.
I "Hollow men" från 1925 skriver Eliot: "This is the way the world ends/This is the way the world ends/This is the way the world ends/Not with a bang but a whimper."
Det finns flera svenska försök till översättningar. Jag tror det var Elmer Diktonius som översatte bang med skräll och whimper med gnäll. Som ett exempel.
Mot denna beskrivning av hur världen går under har många haft invändningar. Ronald Bottral i förordet till urvalsvolymen Dikter från 1942 är inte den enda som menade att det då pågående världskriget gav Eliot fel.
En kanske mer personlig invändning till raderna finns i den första Cantos i Sånger från Pisa av Ezra Pound. (Cantos LXXIV i hela Cantos "och säg det här till Possum: en smäll, inte en snyftning,/med en smäll inte med en snyftning". (Possum var Pounds smeknamn på Eliot, ibland översätts det med Pungråttan men det blir nog elakare än det vart menat.)
Det är möjligen detta interinstanttextande som åsyftas när Bob Dylan i "Desolation Row" låter T. S. Eliot och Ezra slåss på Titanic medan "calypso singers laugh at them".
Raderna från "Hollow men" brukar citeras i tid och otid. Ofta förlorar man den upprepning av "This is the way the world ends"-raden som ju egentligen gör effekten. Sen finns det många varianter och anspelningar. Förvrängningar och parodier.
En av mina favoriter är i Grant Morrisons The Invisibles: "This is the way the world ends. Thank God I brought champagne."
I slutändan är det viktiga kanske inte hur världen går under. Utan att den går under.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar