Is that blood in my hair? / I don't care, I don't care, /What a fucking lovely day!

Jag har kommit fram till Li Po och hans samtida i Cyril Birchs Anthology of Chinese Literature. Vilket inte är så långt efter Han-Shan, men jag tog en paus.

Li Po är han som brukar få representera klassisk kinesisk poesi i antologier och kurslitteratur. Jag kan inte riktigt se på vilket sätt han skulle vara så självklart bättre än Wang Wei och Tu Fu från samma epok. Han är väl mest alltid med därför att han alltid varit med.

I alla fall. Den kinesiska poesin och det vackra vädret får mej att tänka på låten "What a fucking lovely day" från Stephin Merrits album Showtunes. Som du kan höra HÄR. (Videon är sammanställd från något som heter Hogfather, som jag tror är en Terry Pratchett-filmatisering. Terry Pratchett skriver humoristisk fantasy typ James Branch Cabell Light. Men videon kan ju ignoreras. Låten är väldigt kort.)

Stephen Merrit är ledare för flera bandprojekt förutom Magnetic Fields. Showtunes är dock inte direkt ett bandprojekt utan består av sånger ur tre föreställningar uppsatta av regissören Chen Shi-Zeng. Två byggda på gamla kinesiska pjäser och en på H. C. Andersens sagor. "What a fucking..." kommer från pjäsen The Orphan of Zhao skriven under den mongolstyrda Yuan-dynastin, eller som Li Po, Tu Fu och Wang Wei skulle säja: FRAMTIDEN (man föreställer sej dessa kinesiska poesier föreställa sej folket under Yuan, det vill säja ungefärligen 1300-talet flygandes omkring i sina Jetpacks).
Det finns två Yuan-pjäser med i Birchs antologi. Dock inte The Orphan of Zhao. Som en gång översatts av Voltaire. Den andra volymen i serien har några sånger av pjäser av Kuan Han-ch'ing som såvitt jag förstår är den som ansetts ha skrivit pjäsen (de olika transkriberingarna är lite förvirrande).

Merrit-fans brukar inte vara så förtjusta i Showtunes. Och om man ser det som ett album håller det kanske inte riktigt. Sångerna från de tre föreställningarna har blandats men det märks att de är från olika ställen. Spåren från de två kinesiska pjäserna är bäst men det finns ett par bra även från Andersen-pjäsen.
Om man inte ser det som en album utan en samling sånger så finns det ett tiotal väldigt bra nummer. Förutom "What a fucking...", en låt man skulle kunna föreställa sej Kung Ubu sjunga efter någon av sina massakrar, är den bästa "Sorry, wrong show".