måndag 12 oktober 2009
10 bra spanska böcker
Ännu en nationaldag, ännu en 10 bra...-lista.
Lazarillo de Tormez
Pikareskroman från 1554, författare okänd. Främsta anledningen till att Le Sages Gil Blas utspelar sej i Spanien. Senare pikareskromaner sväller upp till hiskeliga format. Men den anonyme författaren till den här förstod att hålla sej till det korta formatet.
Elia Barceló - Guldsmedens hemlighet
En man faller tillbaka i tiden och möter en kvinna han som ung kommer att inleda ett förhållande med. En melankolisk kort roman från 2003.
Camilo José Cela - San Camilos afton, dag och vecka år 1936 i madrid.
En del författare är lika bra som det säjs.
Cervantes - Don Quijote
Något av en klassiker.
Symposions utgåva med Jens Nordenhöks oavkortade översättning är, även om den är vacker, tyvärr inte särskilt bra. Där att läsa Lidforss översättning även i reviderat skick är som att läsa en gammal äventyrsroman så får Nordenhöks säkert mer korrekta text inget fotfäste. Den glider förbi.
Man bör ändå börja med en bra förkortad version. Även om alla avvikelserna till långa andra historier hör till bokens charm. Forumbibliotekets förkortade och revderade version har med en av dessa utvikelser men håller sej annars främst till huvudhistorien. Tyvärr är pocketvarianten, trots fint omslag, svårläslig rent typografiskt.
Rodrigo Fresán - Kensington Gardens
De flesta spanskspråkiga författare är inte spanjorer. Och detta är en lista med böcker från Spanien. Men nationell tillhörighet är nuförtin ett suddigare begrepp. Fresán är en argentinsk författare som sen 10 år tillbaka bor och är verksam i Spanien.
Kensington Gardens handlar om barnboksförfattare Peter Hook, vars föräldrar var rockstjärnor. Genom boken får vi redogjort för hans böcker. Såna här fiktiva författarskap är nästan alltid kul. Här gjort lite som en blandning av Philip José Farmers vonnegutpastischer och de tidiga läsbara John Irving-romanerna.
Giménez - Barnhemmet
Seriealbum om ett barnhem i Francotidens Spanien. Lite i samma genre som Art Spiegelmans Maus eller Marjane Satrapis Persepolis. Fast ännu bättre.
Juan Goytisolo - Förbjudet område
"Bland de romaner jag mellan arton och tjugofem års ålder slukade - antingen på franska eller i dåliga spanska översättningar som smugglades in från Buenos Aires - fanns det inte en enda som var skriven av en spanskspråkig författare. Den undervisning man bestod mig i skolan fick mig inte bara att avsky vår egen litteratur - som i deras händer förvandlades till en provkarta på pedantiska noter och kommentarer och sönderhackande tolkningar - utan den gjorde mig även övertygad om att det inte finns något i denna litteratur som var värt att stifta bekantskap med."
Första delen i en självbiografisk svit.
Julio Llamazares - Vargmåne
Om ett gäng republikanska soldater som gömmer sej i bergen efter det spanska inbördeskriget. Llamazares böcker är alltid spännande och bra.
Lorca - Närmare bläcket än blodet
Lasse Söderbergs tjocka urval ur Lorcas poesiproduktion.
Borges kallade en gång Lorca för en populärpoet. Nu menade han det som något negativt. Men det finns en omedelbarhet hos Lorcas dikter som gör att de ofta kan uppskattas också av dem som inte brukar läsa poesi.
Alvar Núnez Cabeza de Vaca - Skeppsbrott
En reseberättelse från 1500-talet. Såna här historier var roligare på en tiden. Författaren lider skeppsbrott, blir tillfångatagen av indianer ,svälter, hamnar i krig. Det finns många reseskildringar från senare år som hade piggats upp om författaren hade haft det bara en tiondels så eländigt som Nunez.
Etiketter:
10 bra utomnordiska,
barceló,
cervantes,
fresán,
gil blas,
gimenéz,
juan goytisolo,
lorca
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
"Guldsmedens hemlighet" tyckte jag mycket, mycket om när jag läste den.
Det kändes som att den försvann lite i den svenska bokfloden, men jag tyckte det var en utmärkt melankolisk kärlekshistoria med lagom bismak av Borges.
Det är en rätt lågmäld bok. Vilket väl är en anledning till att den inte gjorde så stort väsen av sej.
Jag tyckte den påminner lite i tonen om Borges polare Adolfo Bien Casares.
Du som ev inte har tid att följa med i Celas fantastiska cykelgiroroman kan börja med Pascual Duartes familj. Själv slukas jag just nu av Fioretos Den siste greken; språk, struktur och (!) berättelser i toppklass. E
fan vet om jag inte är ute och cyklar, får ta både San Antonio och Bikupan för att se. E
Efter sådär trettio år är jag tillbaka hos dona Rosa. Det är spännande att lyssna på surret och jag tänker att gästerna, särskilt de som dona Rosa kallar snåljåpar, är så moderna, kaffe med mjölk! E
Skicka en kommentar