När det görs filmatiseringar av böcker så kommer det ofta ut nya upplagor av dessa som försöker slå mynt av kopplingen till filmen. Så vanpryds en svensk utgåva av de Laclos Farliga förbindelser av en bild på Glenn Close medan en version av Shirley Jacksons The Haunting lockar med att den gett upphov till den vedervärdiga nyfilmatiseringen från 1999 på sitt omslag. Och så vidare.
Nu är det inte alltid filmer bygger på böcker. Ibland ges det då ut nyskrivna böcker som bygger på filmen. En genomgång av såna här böcker går att hitta i Interzone 80. Med omslagsrubriken: "Movie novelizations: a despised form?". Frågetecknet får väl säjas vara något överflödigt.
Numret innehåller dels en artikel om genren av David Pringle, dels en intervju med en författare till såna här böcker och dels en lista på romaniseringar av fantasy och science fiction-filmer (då Interzone är ett SF-magasin) fram till och med 1994 när numret kom ut. Bokversioner av böcker är kanske aningens vanligare inom SF och fantasy men det görs novelizations på alla sorters filmer. Bland annat finns det en på Tatis Semestersabotören.
Tatis slap-stick skulle kanske kunna överföras till papperet om det gjordes av en författare med en P. G. Wodehouses talanger. Men med största säkerhet så har den bokens författare inte några sådana talanger. Om növelizations är en föraktad konstform så är den det med en viss rätt.
Egentligen borde man kunna göra bra romanversioner av filmer liksom man kan göra bra filmversioner av romaner. Det är inte enbart att formens låga anseende inte attraherat de stora författarnamnen som gör att dessa böcker nog inte är särskilt bra. De mest föraktade av genrer har frambringat stora förmågor.
Bland böckerna som listas i tidningen finns versioner av filmer som redan byggde på böcker. Som Frankenstein. Men den romaniseringen lär inte vara särskilt lik Mary Shelleys roman. Då filmen inte är det. Och filmversioner av romaner är ofta fria medan romaniseringar är kontraktmässigt tvingade att ligga nära det verk de överför (det lär finnas enstaka undantag, Peter Davids romanisering av Return of the Swamp Thing ska förhålla sej rätt fritt till filmen och inkorporera flera moment från Alan Moores version av seriefiguren). Detta är inte en bra matjord för stor litteratur.
Det finns bland de författare som skrivit romanversioner av filmer också en del kända namn. Som Graham Greene, Arthur Miller och Jean Paul Sartre. Pringle skriver om dessa att "such books have been treated as though somehow they are not what they patently are, namely works of fiction based on film screenplays."
Men om man ser till Sartre-exemplet: Les jeux sont faits så är detta snarare det faktiska filmmanuset utgivet i bokform. Även om det inte riktigt ser ut som vi är vana vid att ett filmmanus ser ut. Sartre skrev en till bok, L'Engrenage (från början Les Mains sales, men det namnet gav Sartre till sin senare mer kända pjäs). "Roman i drejebogsform" står det på omslaget till Rettergang, den danska översättningen av boken (drejebog är danska för filmmanus) och på innerfliken står det att den kan "ligesom >>Terningerne er kastet<< betegnes som en roman i drejebogsform" (Terningerne er kastade är då Les jeux sont faits). Så vitt jag har kunnit finna så blev aldrig Rettergang film. Boken är ett mellanting mellan manus och roman och tillhör Sartres bästa.
Greenes och Millers romaner har inte samma experimentella karaktär, men de hade skrivit manuset till filmerna som de romaniserade.
Detta gäller också den novelization av The Wild Things som Dave Eggers skrivit. Eggers står också för manus till Spike Jonzes film. Att filmen bygger på en bok av en annan författare gör att den ändå har setts på med en viss misstänksamhet. I Expressen kallas den "mästerlig", men det är knappast konsensus.
Varför man läser såna här romaniseringar kan man fråga sej. På en diskussion om novelizations på en blogg läste jag för nåt år sen en som brukade köpa såna här böcker för länge sen och menade att det var ett sätt att äga filmen innan hemvideon. Men böckerna har fortsatt komma ut trots att videon kommit och gått.
Folks dåliga smak gissar jag har ett finger med i spelet.
Inlägg
16 kommentarer:
Jag kommer att tänka på en massa saker när jag läser ditt inlägg (jag tror jag ska återkomma till en del av dem i en egen bloggning i en inte allt för avlägsen framtid), men en sak är ju att en del av de där böckerna som skrivs typiskt är på ungdomsserier (typ Tvillingarna i Sweet Valley High, Sabrina Tonårshäxan etc). Där är det väl frågan om en slags symbios, och helt enkelt ett sätt att krama ut så mycket som möjligt ur en tv-serie.
Man kan för all del dra det hela ännu längre ner i åldrarna, när jag tänker på saken. Alla de där böckerna från Disneys bokklubb, som jag nu återupplever. Robin Hood, Piff och Puff, Disney's Nalle Puh-versioner. Allt detta är ju böcker som gjorts efter filmerna. Jag kan absolut tänka mig att före videons framfart så var böckerna ett sätt att "se" eller komma ihåg filmerna. För egen del är det många ffa Disney-filmer som jag aldrig sett, men däremot har jag läst böckerna 100 gånger.
Första gången jag upptäckte att det över huvud taget gjordes böcker _efter_ filmen var dock med Indiana Jones och det sista korståget (hette den väl?).
Tvillingarna i Sweet Walley High var väl först en bokserie.
Sabrina är från början en tecknad serie, en Archie Comics. De böcker som finns baserade på TV-serien är så vitt jag förstår nya äventyr och därmed snarare vad David Pringle i artikeln kallar Spinoff Fiction.
Han har flera olika termer som han använder för att benämna böcker som påminner om novelizations, bland annat "Storybooks", som är barnfilmsnovelizations, kortare och kraftigt illustrerade. Vilket flera av Disney-filmerna finns som. Jag läste en Storybook på Peter Pan när jag var liten.
Disney hade också serietidningsadaptioner av sina filmer. Det finns en handfull tecknade serie-novelizationar som brukar anses som rätt bra. Alien, 1941, Bill och Ted.
Kanske för att de som skriver om tecknade serien har, då serietidningen är en mindre ansedd genre, har lättare att se förbi formens stigma eller för att den tecknade serien har en visuell poäng som romanerna saknar.
En skillnad mellan ungdoms- och vuxennovelizations verkar vara att de senare ofta försöker dölja vad de är med något missledande formuleringar.
... medan ungdoms-dito snarare använder det som försäljningsargument!?
Och nu får du mig att minnas serietidningsversion av Pongo och de 101 dalmatinerna, som jag och mina sju kusiner läste sönder hos min mormor och morfar på sommarloven. Själva filmen såg jag inte förrän jag var vuxen.
Vad gäller Sweet Valley-tvillingarna och Sabrina har du säkert rätt. Tvillingarna stötte jag bara på när jag läste barn - och ungdomslitteratur för länge sen (och sen såg jag något avsnitt på tv nån eftermiddag), men Sabrina såg jag nog alla avsnitt av flera gånger, tror jag. Däremot har jag bara sett böckerna i bokhandlarna, aldrig läst.
Dalmatin-tidningen lästa jag också som liten. Har ännu inte sett filmen.
Jag vill inte framställa mej som en expert på Tvillingarna på Sweet Valley High. Det skulle mycket väl kunna finnas böcker som också bygger på TV-serien. Det teoretiska språk man skulle behöva ta till för att diskutera bokserie >> tv-serie >> bokserie skulle kunna få det hela att se väldigt intellektuellt ut.
Jag är inte säker på att det är fler ungdomsfilmer som romaniseras på det här sättet, även om det finns fler format. Interzones lista, om än femton år gammal och med en genreinriktning, har en viss överrepresentation av ungdomsfilmer men fler riktade till vuxna.
Men om du hade läst Sabrina Tonårshäxa-böcker så är det inte säkert du hade medgett detta. Vilket kan vara en orsak till att ungdoms-novelizations är mer synliga.
Jag förstår och håller med om poängen, men i det här sammanhanget är det väl lite konstigt om jag tillstår att jag läst böckerna byggda på Indiana Jones och det sista korståget, och Tvillingarna i Sweet Valley, men inte om Sabrina? Jag kan ju definitivt erkänna att jag hade stort nöje av tv-serien; sambon och jag såg den till middagen varenda dag i säkert två år, och sedan mer sporadiskt under ytterligare 1-2 år. När dagens avsnitt var slut var det bara att zappa över till Vänner eller Spin City. Det jag saknar allra mest från tiden innan jag blev förälder är att se på tv medan jag äter middag, men någon slags förebild måste man väl ändå vara för sina barn. Så just nu läser vi Lille Hiawata (boken ur Disneys bokklubb, så klart) när vi äter middag i stället.
Men över till den egentliga (?) diskussionen. Gränsen mellan ungdoms- och vuxenlitteratur/film är väl minst sagt flytande, och detta i ännu större utsträckning vad gäller en del av de här genrerna (vad kallar man dem? Fantasy/SF?). Men nog måste man säga att alla storfilmer för barn och yngre ungdomar nuförtiden lanseras tillsammans med spelet, tv-spelet, klistermärkena, pusslet, hamburgaren, bilderboken, kapitelboken, ryggsäcken, jackan, mössan, vantarna, pennskrinet, chokladen, och allt annat man kan behöva. Riktigt så brukar man inte kunna få till det i vuxenfilmer (eller så får man det, men allt är så fördolt och manipulerat att vi inte märker det. Var kom alla stålfärgade vitvaror ifrån till exempel?)
Det finns mer och synligare merchandize kring barn- och ungdomsfilmer.
Men om antalat novelizations är fler där är för den sakens skull inte säker.
Listan i Interzone är föråldrad och genreavgränsad så den kan egentligen inte ge en svar.
Det är en mer flytande gräns mellan ungdoms- och vuxenlitteratur i SF & Fantasy (vad genren kallas och hur den avgränsas varierar men Pringle använder den beteckningen).
Gårdagens vuxenlitteratur kan bli dagens ungdomslitt.
Och en del av novelizations verkar rikta sej till en yngre målgrupp än själva filmen. Seriealbumet Alien lästa jag när jag var runt tio och jag skulle tro att det var rätt vanligt att det lästes av barn för små för att få se filmen.
Fast en av de poänger jag försökte göra var nog att det inte längre är så att gårdagens vuxenlitteratur blir morgondagens ungdomslitteratur (typ Gullivers resor, Robinson Crusoe och såna böcker), utan idag delar ungdomar och vuxna på ett helt annat sätt samma filmer, och till viss del böcker.
Men det där med att novelizations kryper ner i åldrarna kan jag hålla med om. Babygym med Spöket Laban och Alfons till exempel. Så att man försäkrar sig om att det är dessa figurer som sedan främst väljs i pussel-, bok- och filmlådorna.
Det är alltså ett sätt att bredda marknaden, inte bara vad gäller produkter, utan också åldersmässigt?
Fast babygym är knappast romaner ens med den mest liberala av definitioner.
Men visst, merchandizing fungerar åt bägge hållen. Att det finns så mycket riktat åt barn är också för att barn är korkade och därmed lättare att påverka.
Medan marknadsföringen riktad till vuxna oftast tar sej lite mer sofistikerat uttryck.
Fler vuxna läser ungdomsböcker nuförtiden, brukar det heta (med Harry Potter som obligatoriskt/tröttsamt exempel). Men om det finns undersökningar som stöder det vet jag inte.
Gränsen är som du säjer flytande och inte minst i genrelitteraturen.
Nej, du har rätt. Babygym är inte det. Jag började min exemplifiering med pekböcker (de räknas väl ändå?), och såna där tjockare, s k "badböcker" där vi till exempel har Bamse härhemma, men sen åkte tanken iväg till ännu tidigare åldrar, och så glömde jag bort det där med böckerna. Men från 3-4 månaders ålder finns produkter i alla fall.
För övrigt är det väl inte helt självklart att kategorisera HP som ungdomsbok, eller?
Pekböcker räknas inte som romaner.
Annars är det nog riktigt att det finns fler pekböcker riktade till yngre åldrar än till vuxna.
Jag har bara läst första Pottern. Som lär vara mer ungdomsbok än de senare.
Men den kommer i vilket fall alltid upp i såna här diskussioner. Med de två omslagsvarianterna och det.
Nä, men pekböcker med figurer från böcker för äldre åldrar är väl ett slags adaptioner i alla fall?
Och ok. Första HP-boken är lite mer barnvänlig än de övriga. Men det går ju ändå att diskutera definitionerna om barn/ungdom resp vuxenlitteratur ska handla om etiketter eller om vilka som faktiskt läser böckerna.
För övrigt är "vuxenomslagen" snyggare tycker jag, fast det kan för all del bero på att jag gillar svart, och inte så mycket på att de är "vuxna". Men jag tror att de kom först iom tredje boken (men senare kan man ha gjort vuxenomslag till de två första också).
Jag tycker de omslagen mer är två olika sorters kitsch.
Ungdomsbok är en term som man kan diskutera. YA-fiction kanske håller på att genomgå samma åldersförskjutning som serietidningarna innan. Jag kan inte så mycket om genren.
Barnvänligare varianter av böcker är en slags adaptioner, mer liknande storybooks än novelizations. Det finns novelizations som dubblerar som såna här förenklade versioner av en ursprungskälla som Derry Moffats The Sword in the Stone, "inspired by T. H. Whites novel". Pringle kallar genren secondary novelization.
(Romanversionen av Indiana Jones and the Last Crusade skrevs förresten av en Rob MacGregor i nådens år 1989.)
Jag äger Indiana Jones-boken, så det hade jag kunnat tala om för dig (och besparat dig en googling, misstänker jag).
Beträffande Svärdet i stenen, så kan man ju skratta lite grann. Det var ju inte precis White som hittade på den story heller.
Jag såg den i listan på novelizations efter artikeln. Är det en svensk översättning? Möjligen kan perceptionen att det finns fler ungdoms-novelizations ha att göra med att det är fler såna som översätts.
Kung Arthur-sagan är ett bra exempel på att nyversioner av berättelser funnits länge och varit en viktig del av litteraturhistorien. Även om Disneys film utgår från de delar av boken som tillhör Whites egna nytillskott till myten.
Ja, jag har en svensk översättning. Den utkom i Disneys ungdomsbokklubb, där jag fortfarande var lycklig medlem (och även om 1989 låter lite sent för mitt medlemsskap, så minns jag att jag faktiskt läste boken under första året på gymnasiet, så helt otroligt är det inte).
Att nyversioner av historier är en viktig del av litteraturhistorien stämmer ju (förutom att exemplifiera från de gamla grekerna, finns ju många långt äldre exempel). Men skillnaden med många av de novelizations som vi diskuterat här idag är väl att det i många fall är samma aktör som framställt adaptionen?
Den främsta skillnaden mellan till exempel Indiana Jones-romaniseringarna och de många Oidipus-pjäserna är att de förra är gjorda i direkt anslutning till sin förlaga, med rätt strikta ramar för hur de ska se ut. Vilket är varför jag tror att den låga statusen när det gäller formen för en gångs skull är välförtjänt.
Samma aktörer är det i den mån att det (oftast) är filmbolaget som beställer boken. Det händer att det är manusförfattaren som skrivit romaniseringen, men det tillhör undantagen.
Att Indiana Jones-romanen ingick i en ungdomsbokklubb stödjer att dessa böcker skulle rikta sej till en yngre publik än ursprungskällan.
Skicka en kommentar