Det är ett hus.
Jag såg ett hus.
Jag sökte huset.
Det är bra så här, men det var bra så här.
I huset fanns... många... Det visste jag inte
(eller det vet jag inte).
Huset är som kristallen,
omöjligt att ta sig in i. Det fanns många där,
men det visste jag inte.
Jag ser en kvinna, så många ögon hon har, som två.
Och kvinnan skrattar i huset.
Genom dess tegel hörs skrattet.
Stig Larsson
1984
i Ordningen Samlade dikter 1985 - 1992 (jag tror dikten är från Deras ordning från början)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
2 kommentarer:
Men så bra! Och jag som inte ens gillar Stig Larsson... Härligt att bli förvånad.
Stig Larssons dikter är rätt varierande.
Just den här är kanske inte helt typisk. Larsson skriver i efterordet till Ordningen att dikterna runt den perioden har "något som jag sedan inte kommer åt; liksom både en sorg och harmoniska ackord på en gitarr"
Skicka en kommentar