Jag skriver "mej" (och "sej" och "dej"). Det har jag alltid gjort. "Mig" (och "sig" och "dig") är ålderdomligt. Det är inte som "de" och "dem" istället för "dom". De kan säjas ha en praktisk användning (även om denna är mindre än pluralformen på verben hade när det begav sej).
Men ibland tvivlar jag på det riktiga i att använda "Mej" (och "Sej" och "Dej"). Länge trodde jag alla andra också skulle sluta använda "mig" (och "sig" och "dig") som förnuftigt vore.
Det verkar de dock inte ha gjort.
Kanske är jag när jag envisas med att använda "mej" (och "sej" och "dej") som de där som stavar Sverige som Sverge. När jag citerar texter här använder de nästan alltid "mig" (och "sig" och "dig") och min egen mer modärna stafning kan se konstig ut bredvid.
Men jag uthärdar och tror att "mig" (och "sig" och "dig") en dag blir lika obsolet(a) som "migh" (och "sigh" och "digh").
Den dagen ska "mej" lysa klarare på papperet och dataskärmen. Liksom "sej". Och "dej".
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
14 kommentarer:
Petter - den här frågan behöver uppmärksammas lite oftare, faktiskt.
Jag hoppas väldigt mycket att folk kommer gå över till mej, dej och sej. Men ack, vad svårt det är att övertyga folk om det. Själv använder jag mig av de dubbla formerna som stilgrepp än så länge, men möjligen borde jag konsekvent övergå till dessa former (i mitt arbete skulle det nog ha viss betydelse, och möjligen kunna påverka lite grann; jag vet att mitt ihärdiga lobbande för "mejl" i stället för "mail" har burit frukt, till exempel).
För övrigt tycker jag det är svårast att förstå dem som skriver Svärje. Det var väl i och för sig mer kring förra sekelskiftet de var vanliga, och jag borde sympatisera med dem, men det är något med skriftspråksformen, fosterlandet och likheten med "svärordstammen" som gör det hela lite blasfemiskt (och ändå är jag inte särskilt nationalistisk av mig eller så...).
"Svärje" var väl meningen att vara blasfemiskt.
"Sverge" är en lite underligare variant som förekom ett tag i vänsterkretsar. Den stavningen är varken fisk eller fågel.
Jag vet inte om jag tycker frågan är jätteviktig men jag blir alltjämt lite förvånad när jag ser "mig" i nyare texter.
Och irriterad när jag blir rättad.
Aldrig ska jag sluta skriva dig och mig ;-) Dessutom skriver jag mail också :-D Och jag gillar teckensmileys.
du föddes med två svensklärare, språket är härligt, brukarna förändrar det, så skriv det ena eller det andra, kommer inte att förändra budskapet
Lyran: Har man använt det ena så vänjer man sej nog vid det.
Och det verkar som om de flesta fortfarande skriver -ig.
Kanske kommer det att ändra sej.
En gång i tiden använde ingen smileys.
Och jag skriver också "mail". Så det är möjligt att Vixxtorias lobbyarbete skulle behöva finputsas.
Jag skriver alltid mig och dig och även mail faktiskt. Och använder smileys.
Jag tycker faktiskt att det sistnämnda är helt nödvändigt och borde definieras mer, det borde finnas en smiley för ironi och "jag skämtar till det lite" som är allmänt vedertagen, som blir det tonfall eller den spjuveraktig blick som löser problemet IRL.
Plus att man inte får skriva med stora bokstäver, hur gör man då om man verkligen vill betona nånting? Jag brukar skriva BETona (dvs stora bokstäver bara halva ordet) men det är jag ensam om :-) Och jag tror ingen än har fattat vad jag menar heller......men jag blir frustrerad ibland och tar till det.....
Jag tycker den här diskussionen är intressant eftersom så många samtal pågår via mail och chatt osv. För det är ju inte riktigt brev vi skriver till varann eller hur? Inte som gamla sortens brev i alla fall....något för språkforskarna att fundera på.....
sen: de dem och dom är också väldigt intressant men nu är min tid ute känns det som.......:-)
Jag har försökt använda smileys några gånger. Men av någon anledning ser de alltid sarkastiska ut.
I mail och sånt har de väl sitt syfte. Finns det inte en som blinkar med ena ögat? Den torde betyda ironi.
Förr brukade man stryka under ord för att betona. Att kursivera har en liknande funktion. Halva ordet i stora bokstäver är annars en intressant variant. Risken är väl att mottagaren tror att du kommit åt CapsLock-knappen.
"Dom" brukade jag använda förr. Men "de" och "dem" har en grammatisk funktion. Sen används de ofta felaktigt, så det skulle kanske därför vara en poäng att avskaffa dem.
Jag kom på sen att den med blinkande ögat kanske skulle gå att använda men jag tycker ändå den är för lik den som skrattar och dessutom tror jag inte att det är riktigt allmänt vedertaget att man skämtar till det. Jag brukar skriva *skämtar vilt* men det är ju så JOBbigt!
Angående dem, de och dom så tycker jag dem används väldigt konstigt nu för tiden, ofta istället för de faktiskt. Dom avskaffades ju i skrift och fick epitetet talspråk för något decennium sen och det kan väl vara ok, men att skriva t.ex. dem skulle gå och handla tycker jag är helt fel, känns som att någon borde styra upp skillnaden mellan dem och de och det nu! *skämtar men inte så vilt*.
Har "dom" avskaffats i skrift? Det var kanske vanligare förr att "dom" användes av författare. Men jag tror det alltid ansetts signalera talspråk.
Så fort "de" och "dem" används felaktigt (och de flesta människor tar ibland fel) så blir de mer stjälp än hjälp.
En del verkar också ibland använda "dem" som någon slags högtidligare form av "de".
Ja, jag tog väl kanske i där men det är ju sällan man ser dom i skrift nu för tiden eller hur?
Hm, jag kanske måste kolla upp det här ordentligt så jag slipper ligga vaken och grubbla.....;-)
Hittade en intressant länk här,
http://74.125.77.132/search?q=cache:ntY6oLJ0ysEJ:www.backendmedia.se/2006/08/10/ska-jag-skriva-dom-de-eller-dem/+dom+dem+de&cd=1&hl=sv&ct=clnk
jag söker vidare!
violen
Det är möjligt "dom" är lite mindre vanligt nuförtiden. Också som talspråkmarkör.
I veckan läste jag i Allan Erikssons "Farväl till paradiset". Han använder "dom" konsekvent. Men den är från 50-talet.
Hej igen mailde språkrådet för att få klarhet (?) då jag grubblat på det här ett längre tag och fick som svar:
När man ska tala om användningen av "dom", "de" och "dem" får man börja med att skilja på hur man uttrycker sig i tal och hur man uttrycker sig i skrift. I tal används "dom" i de allra flesta fall. Formen "di" förekommer också, men är inte lika vanlig. Däremot ska inte "dom" användas i skrift, om man inte skriver någonting där stilen i närmaste är talspråklig. Men i mer utarbetade skriftspråkliga sammanhang kan "dom" aldrig användas, och "dom" har inte heller tidigare använts i skriftspråk. När det gäller användningen av "de" och "dem" måste man följa bestämda regler, som inte är så lätta att följa på grund av att "dom" används i alla sammanhang i talspråk. Grundregeln för valet mellan "de" och "dem" är att "de" är den form som används som subjekt och "dem" den form som används som objekt. T.ex. satsen "De besöker Larssons" kan omformuleras som "De besöker dem". Här står ju "dem" för "Larssons". Subjekt är den satsdel som anger aktörerna, och de som är aktörerna i den här omskrivna satsen är de icke-namngivna aktörerna "de". Objekt är den satsdel som aktörernas handling riktar sig mot. I den här satsen är föremålet för besökandet "Larssons" eller just formen "dem".
Jag blev lite klokare och antar att dom kan användas i dialoger och liknande utan problem.
Det som var mest intressant var att jag skrev frågan och fick ett snabbt svar! Nu gillar jag http://www.språkrådet.se/ !
violen
"De" och "dem" är samma som "vi" och "oss", men uttalas likadant.
"Dom" blir ett tecken på att det är talspråk.
Men när Allan Eriksson och andra använde "dom" även i skriftspråk, inte bara i dialogen utan också i övrig text, så var det ett sätt att göra det enklare för de läsare som inte kunde skillnaden.
Många tar fortfarande fel på de två. Och då kan man ställa sej frågan om den grammatiska vinsten (att man ser skillnad på subjekt och objekt) är tillräckligt stor.
Skicka en kommentar