Förra veckans Tom Waits-cover uppskattades inte av alla. Ett spår med Waits själv får det bli den här gången.
"Gun Street Girl" kommer från albumet Rain Dogs från 1985. Som jag tycker är Waits bästa skiva. Eftersom den är den bästa. Och för att det var den första av hans jag hörde (på en klassresa i 6.an hade jag med ett blandband med bland annat mina Rain Dogs-favoriter, mina två stugkamrater var inte lika övertygade om skivans storhet - 1986 års tolvåringar hade som regel usel musiksmak)
Det var också från det albumet den första vågen av Tom Waits-covers kom. Oftast gör man balladerna. Men Rain Dogs har rätt varierad musik, även om albumet känns enhetligt. Med sina 19 spår är det mycket skiva för pengarna.
"Gun Street Girl":
"Riding in the shadow by the St. Joe Ridge/He heard the click clack tappin' of a blind man's cane/Pullin' into Baker on a New Year's Eve/With one eye on the pistol the other on the door/With one eye on the pistol the other on the door"
(Foto av Anders Petersen
Inlägg
5 kommentarer:
så grym platta. Mamma köpade de på skivlagret i november 86 i fölsepresent till appa.
Allt annat med Tom Waits är åsnedolme
Om "åsnedolme" är något positivt håller jag med Konungen. Annars inte. (Beror kanske på om man ser det från åsnestoets perspektiv eller inte.)
Även för mig var Rain Dogs den första Waits jag hörde, en bekant spelade den när den just kommit ut. Sen skaffade jag den, samlingen Asylum Years och Swordfishtrombones strax efter.
Rain Dogs är dock inte så ofta spelad hemma hos mig. På ett sätt är det den definitiva Waits-skivan, som grundlade hur omvärlden ser på honom (och som influerat otaliga andra)... men paradoxalt nog känns den nuförtiden för mig som Waits-enligt-mallen - "paradoxalt" för att det var med den här skivan han skapade Mallen. Ett tag under sent 80-tal, tidigt 90-tal var det så många "alternativa" svenska band som hade minst ett par "Rain dogs"-aktiga låtar på repertoaren, och med tiden har jag blivit väldigt trött på det där eftersom de flesta inte kunde göra något vettigt av influenserna. (Hur less jag blev på alla "svenska Pogues" ska vi bara inte prata om.)
Jag vet hur fel mitt resonemang, eller rättare sagt o-resonemang är, men faktum kvarstår - ska jag lyssna på Tom Waits blir det hellre antingen jazziga 70-tals-Waits, där Blue Valentines är en formtopp, eller senare än taggigare Waits där jag gärna framhåller Bone Machine. Tror till och med Swordfishtrombones skulle ligga närmare till hands än Rain Dogs. Men jag kan nog tycka att jag borde, även i praktiken, kunna älska Rain Dogs för det album det faktiskt var när det kom.
Ens uppfattning om album ändras efter hand. "Konungen" brukade till exempel tycka om fler Waits-album.
Jag kan lite känna samma om de jassiga albumen. Som Blue Valentines. Som åldrats i mina ögon just genom sina efterapare. Men när jag väl spelar skivan brukar jag gilla den.
Rain Dogs låter egentligen betydligt mindre som dess efterapare (att en av Rain Dogs efterapare är Waits själv är en annan sak).
"Bone Machine" är den sista riktigt bra waits.
Jag tror att det kommer att växla även för mig, liksom det tidigare gjort. Beror väl, liksom för åsnedolmen, lite på från vilket perspektiv man ser det hela också. På Waits tidiga album finns, i mina öron, gudomligt vackra låtar som "On the nickel", "Burma shave", "New coat of paint", "Ruby's arms"... och sen 80-talet känns det som att han kontinuerligt blivit skramligare, slamrigare och avig. På sätt och vis är albumen från mitten av 80-talet perfekt placerade däremellan - eller också är de inte tillräckligt vackra respektive slamriga, inte både-och utan varken-eller. Nånstans där är jag för tillfället. Men kanske jag skulle ändra mig om jag spelade Rain Dogs, det är ett antal år sen jag hörde den senast.
Har Blue Valentine efterapats? Av vem då? Tycker hans 70-tals-album snarast är anakronistiska, inte direkt originella i sig - där är det han som är efteraparen. Men före Rain Dogs fanns inte sån musik, i alla fall inte så man hörde den. (Waits belackare brukar kalla honom "Beefheart-epigon", och avslöjar därmed att de inte känner till albumen före Swordfishtrombones.)
Inte otippat håller jag inte med om att Bone Machine var hans sista bra album; Mule Variations kändes lite småtrist men jag har lyssnat en hel del på Blood Money, Alice och i synnerhet Real Gone.
Om det är flera år sen du hörde Rain Dogs skulle jag nog rekommendera en omlyssning.
Kanske var det fel att säja att "Blue Valentines" efterapats. Jag kommer inte på något direkt exempel på nån som påverkats av den.
Men blandningen mellan crooning och skrovel känns väldigt mycket sin tid.
Jag har inte lyssnat så noga på de senare.
Det finns bra spår på i stort sett alla Waits.
Som album tycker jag dock Rain Dogs står ut.
Skicka en kommentar